Det råkar vara så att jag är 60 år gammal och bor ensam. Jag har varken barn eller make. Fast jag var gift en gång i tiden när jag var 25 år. Ett klassiskt kärleksbröllop, tro det eller ej.
Äktenskapet gick i kras tack vare min otrogne make. Han tog hem sin älskarinna till vårt gemensamma hem, som om det vore helt normalt. Jag, som ändå har lite självrespekt, packade ihop mina saker och drog hem till mamma och pappa i Malmö. Två månader efter skilsmässan fick jag veta att jag var gravid.
Om jag ska vara ärlig, ville jag inte berätta det för min exman. Jag tog aldrig kontakt, och bestämde mig för att jag skulle klara det själv. När min son, Erik, föddes gav läkarna mig trista nyheter. Han är mycket svag, och det är inte allt. Han har en obotlig sjukdom och kommer vara riktigt lycklig om han får uppleva 11 eller 12 år.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, eller vart jag kunde vända mig. Jag ammade min son och uppfostrade honom varje dag, men oron över att han skulle lämna mig för tidigt gnagde konstant.
Erik blev 15 år gammal. Det hände sig så att både min son och min pappa dog med bara en veckas mellanrum. Två viktiga människor försvann ur mitt liv.
Pappa lämnade sitt stora, luftiga lägenhet vid Möllevångstorget till mig. Genom alla dessa år har jag bott ensam och mannen har inte varit någon storspelare i mitt liv. Jag önskade mig barn, men rädslan för en repris på gamla sorger gjorde att jag aldrig tog några nya risken. När jag fyllde 45 köpte jag en laptop för att kunna maila släkten och läsa nyheterna kanske till och med lite skvaller.
När släkten fick höra att jag bodde ensam började de plötsligt dyka upp på löpande band. Svensk fika och blomsterbuketter överallt. De frågade såklart om jag hade skrivit nån testament, och när jag sa att det inte fanns något började de gnälla över sina egna slantar och lät självgoda som att de var redo för att få ärva. Några försökte till och med snacka ner andra släktingar för att framstå som extra generösa och värdiga i mina ögon. Men jag vet precis vem jag vill lämna min lägenhet till min bästa vän Annika har en dotter, Lovisa, som alltid hjälper mig utan baktankar.
Min egen familj verkar mest vara ute efter lägenheten. Till slut slutade jag att höra av mig, men det stoppade inte dem.
En dag ringde min kusin Klas upp, och frågade rakt ut lever du fortfarande, och till vem tänker du ge lägenheten? Jag blev så irriterad att jag blockade alla mina släktingar på både mobil och Facebook. Ingen mer fika, ingen mer Möllevångstorget för dem och det känns faktiskt ganska skönt.
