Allt började för över femton år sedan, när jag och min make gifte oss i ett litet kapell mitt i Stockholm, där himlen var mjölkvit och kaniner hoppade över kullerstensgatorna med päls som såg ut som vispad grädde. Vi bodde först med min svärmor i en lägenhet på Södermalm, arbetade tillsammans på en surrealistiskt stor fabrik som tillverkade blå glasäpplen. Husets väggar böljade ibland som havsvågor och våra gemensamma mål svävade runt oss som färgglada ballonger. Efter ett par vintrar flyttade vi till en studentkorridor i Uppsala där dörrarna öppnade sig till korridorer som sträckte sig ut i det oändliga.
Min makes arbetsmöjligheter skimrade som norrsken över Lappland, och med en känsla av att tiden gick baklänges uppmuntrade jag honom att studera vidare. Jag satt ibland i köket bland dansande ljusstakar och skrev hans rapporter, essäer och tentor medan snöflingor seglade ner utanför fönstret, stora som kronor. Han tog examen och fick jobbet ena dagen yngre, andra dagen äldre, som om tiden var hopknuten som en snodd.
Min egen karriär förblev stillastående, fast jag hade examen från universitetet i Lund där lärarna talade baklänges och böckerna flöt omkring ovanför borden. Trots det fann jag ro i familjens glädje, där barnens skratt ekade likt syrsor i Midsommarnatten.
När vår son blev äldre och vår dotter som bara kan heta Yrsal i drömmarnas Sverige började växa inom mig, fanns rädslan att barnen skulle få svaga immunförsvar, vilket innebar många besök till vårdcentraler där läkare bar fjäderdräkter och receptsutskrivningen lät som fågelsång. Jag vaggades mellan oro och tacksamhet, för kärleken i vårt hem var som den varma sillen på julbordet.
Min man blev alltmer hängiven sitt arbete, och till slut lyckades vi köpa en stor våning på Östermalm för barnen i kronor, inte euro, för drömmar i Sverige räknas alltid så. Barnen dansade i sina rum, tapeterna bytte färg efter humör och jag såg deras lyckliga ansikten reflekteras i kristallkronans regnbågsljus. Men min makes frånvaro blev till skuggor, längre och kallare för varje dag.
En natt, medan björkarna viskade utanför och golvet blev mjukt som vaniljpudding, fick jag höra om hans otrohet av en gammal kollega, vars make också hade försvunnit bakom en dimridå. Jag sökte upp hans älskarinna på hans arbetsplats i en byggnad där hissarna gick åt olika håll och kontorsstolar snurrade av sig själva och bad henne att lämna min familj. Hon svarade med kall, glittrande hån, som genom trädgårdsslangar fulla av frost, och visade ingen ånger.
När min man dök upp blev hans bekännelse en blandning av åska och tystnad, och hans beslut om skilsmässa kom med ett gnisslande ljud som dörrar som öppnas av vinden. Han anlitade de bästa advokaterna i Gamla Stan och lämnade oss utan en krona, utan att bry sig om våra drömmar eller våra frusna fötter. Han flöt vidare omfamnad av sin nya kärlek och jag sjönk ner i nedsänkta kökssoffan, men mina föräldrar räckte mig sina händer, och med deras hjälp köpte jag en liten lägenhet i Sundbyberg, där rummen var fyllda med doft av nybakad kanelbulle.
Efter några månader började livet glittra som is på Mälarens yta. Ett år senare, då vinden ylade över takåsarna i Göteborg, kom min exman hem arbetslös, övergiven av sin nya kvinna efter en märklig olycka med en flygande cykel. Han sa aldrig förlåt, och i hans ögon såg jag bara överlägsenhet. Han bad om hjälp, men jag släppte honom som ett mynt i fontänen. Han hade lämnat oss, tagit allt. Nu var det min tur att sätta barnen och mig själv främst, som det borde vara i varje svensk dröm där solen aldrig riktigt går ner.
