Det här är verkligen inte bra! Trots allt, hon är hans mamma! Han kan väl ta henne hem till sig själv? Sådana kommentarer sipprar ur munnen på min mans närmaste. Jag är ganska säker på att mina egna vänner tycker samma sak, men ingen vågar säga det rakt ut. Allt på grund av min svärmor.
Margareta, 83 år gammal, väger betydligt över hundra kilo, och är ständigt krasslig. Varför tar du inte Margareta hem till er? undrade min kusin för några år sedan. Det är ju fint att du hjälper henne varje dag, men om något händer på natten? Det är ju svårt för henne att vara ensam. Din Erik är ju hennes enda stöd.
Det är så självklart att farmor ska omhändertas av sitt enda barn, hans enda fru, och sitt enda barnbarn. Margareta har faktiskt inte lämnat sin lägenhet på över fem år. Benen värker och kilona bromsar hennes rörelseförmåga. Allt började för trettio år sedan. Då var svärmor min en virvelvind av energi, ung och frisk, och dessutom rätt bestämd.
Vem har du släpat hit till mig? fnös Eriks mamma, Margareta, när vi sågs första gången. För det där har jag offrat mitt liv?
Efter det fick jag gå tillbaka till bussen under tystnad. Då bodde svärmor i en tjusig villa i Djursholm, huset var stort och vackert och hennes man hade ett viktigt jobb. Margareta levde flott länge, även efter att maken dog. Den där dagen gick Erik efter mig och följde med hem. Jag hade tur min man lyssnar inte blint på sin mamma. Han respekterar visserligen gamla människor, men han försökte lugna ner mig och förklara att mammas attityd “bara var hennes stil”.
Efter bröllopet började vi spara till en egen lägenhet. Erik försvann iväg och kom inte hem på ett halvår. Han jobbade och slet. Efter några år lyckades vi köpa oss ett litet hus och vi fick det till slut i ordning. Vi besökte Margareta ganska sällan. Det lyckades hon använda hon spred massa skvaller om mig till Erik och till hela bekantskapskretsen. Ser ni, svärdottern förbjuder sin man att hjälpa sin mamma! Hur kan hon göra så? Och så vidare…
Sen bestämde hon sig för att flytta in till Stockholm, men pengarna från huset räckte inte riktigt till en lägenhet. Margareta föreslog att vi skulle bidra och lovade att hon skulle testamentera lägenheten till vårt barn, hennes barnbarn. Men hos notarie deklarerade hon plötsligt att lägenheten skulle tillfalla henne, för någon väninna hade sagt att farmödrar ofta blir av med boende på fel sätt. Sen var det dags att hota med att testamentera lägenheten till den som tog hand om henne bäst. Hon ville vara “husets dam”! Hon sa att vi skulle lura henne och lämna henne utan något.
Nästan tjugo år har gått sedan dess. Alla på notariekontoret hörde hennes klagolåt och vi skämdes ordentligt. Vi släppte saken. Margareta flyttade in direkt och inte ens en minimal renovering fick vi göra. Hon bodde där i nästan en månad innan hon började klaga på att allt var gammalt och trasigt. Min svärmor skyllde på mig: jag hade hittat fel lägenhet och ville lura henne.
Margareta älskade kusinens barn, men ignorerade eget barnbarn. Hon låtsades till och med glömma hans födelsedag! För några år sedan blev Margareta ännu sjukare. Hon hade lagt på sig så mycket att det blev omöjligt att röra sig i hemmet. Jag tog med mig nyttig mat, ordinerad av läkare. Men Margareta fräste, svor och vägrade äta bara kusinen “matade henne riktigt”, jag påstod sig svälta henne.
Förra året började min man be att vi skulle ta hem henne till oss. Enligt honom hade mamma förstått allvaret och blivit samarbetsvillig, redo att lyssna på sin läkare.
Okej, sa jag, men med strikt villkor: köket är mitt; jag bestämmer maten; det blir ingen kusinträff i vårt hem.
Svärmor blev kränkt och ville inte flytta in, eftersom hon trodde att hon skulle styra och ställa. Men vi har bara en husfru, och det är jag! Så jag fick istället fortsätta besöka henne, städa, laga mat, till och med sova över. Kusinen visade sin bekymran för Margaretas tillstånd bara på telefon.
Margareta klagade över telefon att jag gjorde henne “famnad”: inga kakor, inget rökt korv. Hon bad kusinen komma med tårta, men hon ursäktade sig alltid med fullt schema och sköt på besöket, fastän hon bodde tre gånger närmare än jag. Kusinen kom i princip bara en gång i månaden och tog med sig någon sötsak, medan jag tog hand om Margareta varje dag.
En dag ringde Margareta kusinen och klagade att hennes halsband och korset hade försvunnit. Hon meddelade att båda varit där den dagen, men var bombsäker på att jag tagit dem.
Jag sade inget, satte maten på bordet, tog halsbandet och korset som ramlat bakom nattduksbordet. Zuhause berättade jag allt för Erik och föreslog att vi borde hitta ett bra äldreboende åt Margareta. Erik höll med och ingen protesterade längre.
