När jag var tio år gifte min pappa om sig. Min nya styvmor blev snart gravid och födde en pojke. Så blev jag genast hushållets gratis barnvakt, kokerska och städerskaallt i ett.
Ingen kallade mig vid namn, bara: Du där. Jag bar kläder som sedan länge var urväxta, medan min lillebror fick en ny leksak varannan dag. När han blev äldre förlorade jag mitt rum; jag blev tilldelad soffan i vardagsrummet, och min bror fick min gamla plats.
Om jag är tacksam för något min pappa gjorde, så var det att han direkt satte stopp för styvmors försök att slå mig. Men han förbjöd henne aldrig att håna mig. Varje dag fick jag höra att jag var fulingen skulle vilja ha mig, och att jag var dumingen utbildning skulle någonsin vänta på mig, jag skulle minsann bli städerska.
Min styvmor upprepade ständigt att jag fick bo kvar tills jag fyllt arton, och på min födelsedag skulle jag kastas utpå riktigt.
Alla lov spenderade jag hos farmor. Men hon såg mig också som familjens svarta får. Hon förbannade dagen då hennes son gifte sig med min mamma, och gladde sig åt att mamma lämnat oss.
Jag undrade ofta varför jag aldrig hamnade på barnhem.
Sex månader före min artonårsdag hörde jag pappa och styvmor prata och då blev allt tydligt. Styvmor sa att jag aldrig skulle gå med på det här, men pappa lovade att han skulle få mig att skriva över lägenheten, så hon behövde inte oroa sig.
Men han hade fel. Styvmor borde verkligen vara nervös. Deras hån och stick från lillebror bet inte längre på mig.
Jag hade tidigare fruktat min myndighetsdagnu såg jag fram emot den.
På min födelsedagsfest var alla samlade: pappa, styvmor, farmor och styvmoderns föräldrar.
Efter min första fest med te och sockerkaka på åtta år blev jag tillsagd att göra mig redo att gå. När jag frågade var, svarade farmor:
Du är vuxen nu. Från och med idag ansvarar du för dina handlingar. Idag är också dagen du ska tacka din familj för allt de gjort för dig. Nu ska du följa med din far till notarius publicus och skriva över lägenheten. Du ärvde lägenheten via din mamma, men så skulle det inte vara. Hon lovade att testamentera till min son. Nu gör du din pliktgör dig i ordning.
Deras ansikten var så allvarliga, att jag knappt kunde hålla mig för skratt.
Javisst, farmor. Jag ska tacka min familj för allt ni gjort för mig. Som tack tänker jag inte kasta ut er idag, utan ger er en vecka att packa. Tiden är ute.
Då bröt det lös. Jag fick bannor för min otacksamhet, styvmor vrålade att hon fött upp en orm, pappa slog mig på käften. Styvmors föräldrar sa att de hade varnat henne för andras otacksamma barn. Farmor sa att hon gått och smällde igen dörren.
De flyttade. De flyttade hem till farmor.
Några dagar senare dök pappa upp. Han räckte över ett papper, sa att när jag inte gett honom lägenheten måste jag betala skulden och gick.
Jag öppnade lappendär stod en lista:
Mat 324 000 kronor
Kläder 54 000
Skolmaterial 14 000
Hygienartiklar 2 660
Hushållsapparater 4 620
Kommunalt bostadsbidrag 64 800
Totalt: 464 080 kronor
Var tog föräldraansvaret vägen? Pappa brydde sig inte ett dugg om det.
Jag fick jobb, och sex månader framöver gav jag en tredjedel av min lön till pappa varje månad för att betala av skulden.
Det tar väl sjuåtta år att bli fri. Men då kan jag dansa ensam under midnattssolen, fri.
