När jag tog farväl av min bror på stationen, minns jag hur vår mor var så rörd hon fruktade att det kanske var sista gången de skulle se varandra i detta liv, med tanke på hennes ålder. Med en längtan att få se min bror och syster en sista gång, begav jag mig ut på resan. Först besökte jag min morbror, och därefter skulle vi åka till platsen där min moster bodde. Morbror skämtade om min framtida bröllop, som skulle äga rum om ett halvår, och jag bjöd honom med ett skratt in. Han påpekade att jag skulle vara uppmärksam, eftersom han hade ett speciellt födelsemärke. Vädret var vackert den dagen.
När vi anlände blev vi hjärtligt mottagna av min moster Elina och hennes make. Nästa morgon bestämde jag och min yngre kusin, Linnea, oss för att njuta av havet. Efter några härliga timmar i vattnet gick vi tillbaka hem för lunch. Linnea kände sig lite trött, men ville ändå hitta på något extra och övertalade mig att följa med till havet igen och senare till en filmvisning. När vi kom upp ur vattnet närmade sig två unga män oss och frågade hur de kunde hitta till en särskild gata. Linnea gav dem vägbeskrivningar, och den andre mannen studerade mig noga och frågade: “Ursäkta, heter du Svea?”
Förvånad höjde jag på ögonbrynen, och han fortsatte snabbt: “Du bor i Stockholm och har en vän som heter Siri. Hon är min syster. Jag har sett dig på foton i hennes album och blev nyfiken på att lära känna dig.” Då lade jag märke till hans födelsemärke på armen. Vi bestämde oss för att gemensamt gå på filmen och därefter promenera längs strandpromenaden i lugn och ro. När vi skildes åt berättade mannen att han och hans vän avslutade en affärsresa och skulle resa vidare nästa dag. Han frågade om han fick mitt telefonnummer, och jag gick med på det. Tio dagar senare träffade han mig och min mamma på flygplatsen. Och sex månader senare blev vi gifta i Sverige, till tonerna av skratt och glädje.
