Jag brukar tänka att livet aldrig varit slumpmässigt vi är alla ansvariga för våra egna val, och bär konsekvenserna av dem. Hur vi har handlat förr påverkar vårt sätt att leva nu. I min egen historia gjorde jag på den tiden ett mycket dåligt val: jag knöt min framtid till en man som visade sig vara både vårdslös och självupptagen. Jag blev förälskad i Lars och litade på honom, trots att jag visste att han drogs till andra kvinnor. Något inom mig hoppades att han skulle förändras för min skull. Men sanningen är att människor aldrig riktigt ändrar sig inte ens när vår son Erik föddes förblev Lars densamma, ständigt på jakt efter nya kvinnor.
För länge sedan, började jag höra rykten om Lars senaste eskapader. Vänner, grannar och till och med familjen berättade om hans upptåg. Jag minns fortfarande känslan av både skam och sårbarhet, och jag tror att skammen var tyngst. Jag levde så i fem år. Till slut lämnade Lars oss och lät Erik få sitt lilla lägenhet i Uppsala, så han slapp betala underhåll. Själv hyrde jag en annan lägenhet, och tog dit min mor som behövde omvårdnad.
Jag kämpade alltid för att ge Erik det bästa möjliga livet. Allt jag tjänade på uthyrningen av lägenheten lade jag på hans skolgång, kläder och allt han behövde. Jag ville så gärna att han skulle få en ljus och trygg barndom. Med inkomsterna från lägenheten betalade jag dessutom elräkningar, mat och mediciner till min mamma. Jag trodde då att när Erik blev vuxen, skulle han förstå vad jag offrat för honom. Men tiden har gått, och nu när jag är 57 år gammal kämpar jag med diabetes. För att klara dagarna måste jag se till att hålla koll på mitt blodsocker och ta insulin regelbundet.
På grund av sjukdomen har jag inte längre möjlighet att arbeta, och ingen vill anställa en kvinna i min ålder som dessutom har diabetes. Min enda inkomst är fortfarande pengarna från uthyrningen av lägenheten. Nu har Erik just fyllt 31 och har sagt att hyresgästerna måste flytta ut från lägenheten han vill bo där med sin fru. När jag förklarade att jag då inte har någonstans att ta vägen, sa han bara att det var mitt problem.
Ibland frågar jag mig själv varför jag slitit så hårt hela livet utan att kunna lägga undan några pengar till pensionen. Jag står här, nu, vet varken ut eller in måste köpa mediciner, mat, betala räkningar. Hur kan mitt eget barn göra så mot mig? Vem tror han att han är, egentligen?
