Bredvid mig, på en parkbänk, sitter en liten flicka på fem år. Hon dinglar med benen och berättar om sitt liv för mig:
Jag har aldrig träffat min pappa, för han lämnade mig och min mamma när jag var väldigt liten. Mamma gick bort för ett år sedan. De vuxna sa till mig att hon är död.
Flickan tittar upp och fortsätter:
Efter begravningen kom min moster Iza, mammas syster, och började bo hos oss. De sa till mig att hon var väldigt fin som inte skickade mig till ett barnhem. Nu är det bestämt att moster Iza ska vara min vårdnadshavare och att jag ska bo med henne.
Hon är tyst en stund, kikar under bänken och berättar vidare:
När jag flyttade in lade moster Iza undan alla mammas saker i ett hörn och ville slänga dem. Jag började gråta och bad att få behålla dem, och då fick jag det. Nu sover jag i det hörnet. På kvällen lägger jag mig ovanpå mammas saker, det känns varmt där, som om hon är nära mig.
Varje morgon får jag något att äta av moster. Hon kan inte laga mat så bra, mamma var bättre på det, men moster ber mig alltid att äta upp allt. Jag vill inte göra henne ledsen, så jag äter det hon ger. Jag förstår att hon försöker sitt bästa när hon lagar mat. Det är ju inte hennes fel att hon inte är lika bra som mamma. Sen skickar hon ut mig att promenera, och jag får inte komma hem förrän det börjar bli mörkt. Moster Iza är verkligen, verkligen snäll!
Hon gillar att skryta om mig inför sina väninnor som ofta hälsar på hos oss. Jag känner inte dem, men de kommer ganska ofta. Då sitter moster med dem och dricker kaffe, berättar roliga historier, säger fina saker om mig och bjuder oss alla på småkakor.
Flickan suckar och fortsätter:
Jag kan inte bara äta kakor hela tiden. Moster har aldrig skällt på mig, hon är alltid vänlig. En gång gav hon mig till och med en docka. Dockan är lite sjuk, den har ett ben som inte funkar och ett öga som tittar snett. Mamma gav mig aldrig en docka som var trasig.
Flickan hoppar ner från bänken och börjar skutta på ett ben:
Jag måste gå nu, för moster sa att hennes väninnor kommer idag och jag måste klä mig fint innan de kommer. Hon sa att jag ska få äta en god tårta efteråt. Hej då!
Hon skuttar iväg och jag blir sittande kvar, länge. Tankarna cirklar kring den “snälla” moster Iza. Jag undrar, vad är meningen med denna snälla moster? Varför vill hon att alla ska tro att hon är så ädel? Går det att vara likgiltig inför ett barn som sover på golvet, inlindad i sin döda mammas kläder…
