“Den främmande gästen”
När mobiltelefonernas era just hade börjat, var vi alldeles nygifta. Vi flyttade in i ett nytt bostadsområde i Malmö. Lägenheterna var helt fantastiska! Planlösningarna rena drömmen. Vi älskade allt, förutom grannarna på trappavsatsen som visade sig vara riktigt tja, besvärliga typer. Jag var visserligen ganska ung, men också väldigt stram jobbade som en chef på kommunen och var van vid att folk tilltalade mig med både förnamn och efternamn. Min man brukade skämtsamt kalla mig fru Nilsson.
En dag när jag klev ut från lägenheten, mötte jag vår nya granne men hon sa varken “hej” eller “hejdå”! Bestämde genast att jag minsann inte heller skulle hälsa. Spände mig och gick vidare med näsan i vädret.
Sedan var det dags för inflyttningsfest! Vi bjöd in familj och vänner, och kvällen blevska vi säga, lite längre än genomsnittet. Plötsligt plingade det på dörren grannen! När jag öppnade, sa han: “Vet du hur sent det är eller?!” Jaha, tänkte jag, nu ska han mästra mig! Alltså, det var ju bara lördag kväll och klockan inte ens halv tolv! Otroligt. “Min fru har sån fruktansvärd huvudvärk, hon måste sova”, försvarade han sig. Jag sneglade inte ens åt deras håll efter det om vi så gick ut i trapphuset samtidigt, låtsades jag ändå att jag inte såg dem. Stolt och principfast! Maken däremot, fortsatte glatt att hälsa. Själv tänkte jag: De får minsann lära sig hyfs!
En period sågs vi knappt alls. Men så, en kväll när vi kom hem, stod det en ung kvinna vid tamburdörren nutidens tambur är ju ändå ingen plats för en lång väntan. Hon log förväntansfullt när hon såg oss: “Hej! Jag är din grannes syster, jag har åkt långt och väntat här i snart tre timmar. Får jag stå i tamburen? Det är så kallt ute.” Och ja, Malmö-vintern kan ju vara överraskande ilsk, med blåst som rör om i både hår och själ.
Vi släppte in henne. Med min typiska chefsattityd frågade jag: “Är du inte härifrån? Var är ditt bagage då?” Hon förklarade att väskorna låg på centralstationen, tänkte att svågern skulle hjälpa henne hämta dem dagen efter. “Det var för tungt att släpa själv i det här vädret.”
Inne i köket sa jag till min man: “Tänk om hon inte ens är någon syster alls? Tänk om det här är någon listig bedragare?” Typiskt misstänksam. Vi skulle precis äta middag, men jag kunde inte släppa tanken på att hon satt där ute. Jag kikade i tittögat där satt hon, snällt och frusen vid väggen. Maken tyckte att vi borde bjuda in henne. Jag protesterade förstås: “Vi kan ju inte släppa in främlingar!” Men, så bar jag ändå ut en stol till henne. Strängt frågade jag: “Varför mötte inte din syster dig egentligen?” Hon svarade lugnt: “Jag ville överraska henne. Hon är höggravid och har haft det jättejobbigt jag kom för att hjälpa till, så hon slipper vara ensam med bebisen från början.” Jag blev fundersam. Grannen, gravid? Det hade jag då aldrig sett.
Var femte minut gick jag till dörren och tittade. Ung kvinnan satt kvar, tålmodigt. Maken hade redan somnat, men jag låg vaken, låg och tänkte. Det är ju faktiskt rätt slitigt att ta sig hela vägen hit, särskilt om ingen ens möter upp.
Klockan närmade sig midnatt. Då fick jag nog, hoppade ur sängen, drog på mig morgonrocken och gick ut: “Nu räcker det. Kom in, så får du sova hos oss.” Hon blev så glad och först besvärad, men jag insisterade: här har du ett ombyte och handduk in i duschen med dig! Sen bjöd vi på kvällsmat och bäddade i gästrummet. Kände mig nästan som Astrid Lindgren själv, snäll och ordentlig.
Skrev en lapp till grannarna: “Er syster är trygg hos oss. Väck ej före 06:00.”
Redan klockan 08:00 ringde det på dörren. Där stod grannen, strålande: hans fru hade fått en pojke den där snöstormiga natten! “Fattar du? Vi har fått en son! Vi har en SON!” Plötsligt kände jag hur hans glädje sköljde över mig också! Kanske världens märkligaste känsla lite som när Sverige vinner mot Finland i hockey.
Mamman och lillkillen kom hem några dagar senare. Grannfrun log mot mig som om jag räddat landet. Man kan säga att vi blev vänner efter det där. Ibland tror man att man är expert på sig själv och på andra. Man dömer, gnäller, är småsur och håller grannkrig. Men så händer det där lilla, som gör att allt vänder. Och då fattar man: För att känna livet på riktigt, måste hjärtat vara öppet. Tack, till den främmande gästen, för min svenska uppläxning i medmänsklighet!
