“Främmande gäst”
I början av mobiltelefonernas tidevarv var vi nygifta. Vi flyttade in i ett nytt hus i en förort till Stockholm. Lägenheterna där var verkligen fantastiska, planlösningarna var rena “wow!. Allt tilltalade oss, förutom grannarna på samma våningsplan de visade sig vara riktigt osympatiska. Jag var fortfarande ung, men redan en rätt sträng dam och hade ett högt uppsatt jobb där jag alltid blev behandlad med respekt. Min man brukade skoja och kalla mig mitt fullständiga namn, Lovisa Bengtsdotter.
En dag när jag gick ut mötte jag vår nya granne. Hon sa varken hej eller hejdå! Jag bestämde mig direkt: jag tänker minsann inte hälsa heller! Jag blev sur och lade armarna i kors.
Så kom inflyttningsfesten! Vi bjöd in släkt och vänner för att fira vårt nya hem. Festen drog, som det ofta blir, ut lite på tiden. Klockan var väl kanske närmare halv tolv på lördagskvällen när det ringde på dörren. Jag öppnade, och där stod grannen och sa att det var för sent för oväsen nu! HAN, TILL MIG!!! Kan du tänka dig?! Det var ju bara lördag, och knappt midnatt! Och så skyllde han på sin fru: Hon har fruktansvärd huvudvärk och behöver sova! Fräckt, tyckte jag.
Efter det slutade jag helt att titta åt deras håll, även om vi gick ut i tamburen samtidigt! Min man fortsatte förstås hälsa artigt, men jag var stenhård. Ska de bo här och umgås med civiliserade människor, får de lära sig hur man uppför sig! Jag var både stolt och enveten.
Månaderna gick utan att vi ens stötte på varandra. Men en kväll när vi kom hem stod en ung kvinna utanför tamburdörren. Hon såg lättad ut när hon fick syn på oss. “Jag är syster till er granne”, förklarade hon, “och jag har rest långväga ifrån. Har väntat här i tre timmar. Kan jag få stå inne i tamburen? Det är så isande kallt i trappuppgången!” Ute ven en snöstorm så träden böjde sig utanför porten. Vi släppte förstås in henne. Med allvarlig röst frågade jag: “Du är inte härifrån? Var är dina väskor?” Hon förklarade att hon lämnat dem på centralstationen hennes svåger skulle hjälpa till att hämta dem imorgon eftersom det var för tungt att bära själv i det här vädret.
Jag gick in till köket och muttrade till min man: “Om de inte ens kan möta en släkting från fjärran i den här kylan är hon verkligen systern? Tänk om hon försöker lura oss!” Jag var både misstänksam och envis.
Vi skulle sätta oss och äta, men jag kunde inte släppa tanken på att en främmande kvinna frös utanför vår dörr. Jag tittade i titthålet flera gånger hon satt där, hopkrupen mot den kalla väggen. Min man ropade att maten var klar, men inte ens en tugga ville ner. Till slut föreslog han att vi kunde bjuda in henne till matbordet. Jag protesterade: “Man kan inte bara släppa in vem som helst!” Men jag tog ut en stol och räckte över till tamburen. Med en vass ton frågade jag: “Varför mötte din syster dig inte?” Hon svarade enkelt: “Jag ville överraska henne. Hon är höggravid och har haft det tufft på sista tiden. Jag tänkte hjälpa till när barnet kommer.” Jag snörpte på munnen. Var grannen verkligen gravid? Jag hade inte märkt något.
Var femte minut gick jag till dörren och kikade. Kvinnan satt tyst och väntade. Min man somnade snabbt den kvällen, men för mig gick det inte alls. Varje gång jag slöt ögonen såg jag bara henne framför mig. Tänk vilket slit att ta sig ända hit i snöstorm! Hon var säkert helt utmattad.
Klockan närmade sig midnatt. Plötsligt kastade jag av mig täcket, drog på mig morgonrocken och gick bestämt ut i tamburen. “Nu räcker det. Kom in till oss, du får sova här i natt!” Hon blev både förvånad och glad och försökte tacka nej, men jag insisterade. Gav henne handdukar och lånade ut en morgonrock. Jag såg till att hon fått duscha, tvingade henne nästan att äta middag och bäddade i gästrummet. Omtänksam och bestämd.
Jag skrev en lapp till grannarna: “Er syster är hos oss. Väck henne inte före klockan 6:00”.
Vid åttatiden på morgonen ringde det på dörren. Där stod min granne, överlycklig: hans fru hade fött deras son under snöstormen. “Förstår du, jag har fått en son! VI har fått en son!” Hans glädje smittade av sig, det var som om strålar av lycka sprutade över mig. Jag blev så rörd som om deras lycka också blev min!
Kort därpå var mamman och den lilla pojken hemma. Vår granne log med hela ansiktet och tackade mig innerligt för att jag tagit hand om hennes lillasyster under natten.
Det händer oss alla ibland vi tror att vi har full koll på oss själva och människorna runtomkring. Vi dömer, grälar, retas och bråkar. Och så kommer det en stund då ilskan bara försvinner. Då förstår man att livet bara kan kännas på riktigt om hjärtat får vara öppet. För mig var det den där främmande gästen som lärde mig det.
