Förra året ringde en gammal väninna från gymnasiet, Elin Nilsson, och bad mig ihärdigt att ta emot hennes bästa vänner hemma hos mig i en vecka. De hade bestämt sig för att slappna av vid havet här i Fiskebäckskil, vår lilla idyll på västkusten. Det kändes konstigt att säga nej, så jag gav mig, men förklarade tydligt:
Det är högsäsong nu, så jag kan tyvärr inte bjuda på ett rum gratis. Samtidigt vill jag inte ta betalt av dina vänner som om de vore främlingar.
Elin svarade snabbt: Men snälla, de betalar såklart! Det är inte pengarna de oroar sig för, utan för att hamna hos någon lurig typ som tar betalt i förskott och sedan slänger ut gästerna mitt i semesterveckan.
Jaha, där föll jag Om jag bara anat vad det här semesterprojektet skulle kosta mig, hade jag aldrig gått med på det!
Jag kände mig lite obekväm, så jag gav dem rejäl rabatt. De fick ett rum till halva priset, 2500 kronor istället för 5000. Generöst, eller hur?
Dagen för ankomst kom och den började med att en tonåring, Selma Bergström, dök upp med sitt småsyskon, en 10-årig pojke vid namn Anton, istället för den utlovade mysiga familjen. Jojo, det var familjen. De var vänner, men det blev knappast en trevlig trepersonsrum för den gruppen!
Mötet var hjärtligt, jag lagade svensk husmanskost och visade dem runt bland ortens sevärdheter. Efter att ha önskat dem trevlig vistelse stack jag iväg till mitt jobb på biblioteket.
Dag två blev det plötsligt action: Anton avlossade en vattenpistol rakt på en påslagen TV! Föräldrarna var i rummet, men det hindrade inte den lille busen. De bad om ursäkt och lovade att ersätta skadan TV:n gick nämligen sönder och står fortfarande och väntar på reparation. Jag fick släpa in en ny TV från ett annat rum. Vad ska ni göra på kvällen nu, då?
Sen var det någon som brände upp tekokaren. Det var Selma som glömde att fylla på vatten stackars tekokare fick ge vika för svensk sommarstress.
När gänget senare började renovera det lilla rummet (tydligen alldeles för trångt för deras smak) gick två möbelben sönder ett från nattduksbordet och ett från bordet. För dem var det bara komik: Haha, ni har ju så många möbler! Vi tejpar fast bordet så det blir som nytt, och nattduksbordet får nåt under sig. Det ordnar sig, sa de med ett skratt.
Höjdpunkten var deras vilda fest som höll på till två på natten det var rusande skrik och gråa toner från dansband. När jag bad dem sänka volymen vid elvasnåret fick jag svaret: Slappna av, för pengarna du får! Visst, ljudet sänktes, men först efter min andra tillsägelse.
Det var ju ingen idé att diskutera med glada semesterfirare på den nivån jag avvaktade till morgonen. Nästa dag tog jag ett seriöst samtal med paret och förklarade: Så här får man faktiskt inte bete sig ni är inte de enda gästerna här! Och, snälla, var lite försiktiga med elektronik och möbler.
De ryckte på axlarna, lite missnöjda: Men vi har ju betalat. Jag blev sur: Tack för att ni kom hit som Elins vänner annars hade ni aldrig varit här!
Efter mitt snack blev de faktiskt lugnare och fortsatte semester i tysthet, och inga fler apparater gick sönder. Men där tog också vänskapen slut.
Vi slutade prata med varandra. Det hindrade dem dock inte från att ta med sig både presenter och souvenirer jag förberett till dem och Elin plus två stora badhanddukar och ett lakan i terrakottafärgad bomull som mystiskt försvann.
Måste säga: de här var Elins allra bästa vänner! Elin och jag hade varit nära sedan gymnasiet, ända tills hon gifte sig och flyttade till Skövde. Hon brukade beskriva sina vänner som trevliga och väl uppfostrade. Hade det verkligen varit så, kunde de ha tillbringat många somrar här.
Men så blev det. Elin höll tyst om saken länge, men en dag sa hon: De klagade på att du var för sträng och förstörde deras stämning. Trots att de ändå betalat massor av pengar!
Jag är ledsen, men det de betalade räcker knappt till en ny TV, tekokare, bord, nattduksbord, lakan och handdukar och det räknar inte ens in mina sargade nerver och de andra gästernas missnöje. Och det är ju inte så bra för ortens rykte, nästa år kanske turisterna väljer någon annan stuga.
Nu har jag fått rågad erfarenhet och vet med säkerhet: ibland är det faktiskt bäst att bara säga nej.
