Mina vänner, Emil och Lovisa, bor nere vid kusten i Göteborg. Förra sommaren skulle paret gå på ett dop, där Emil skulle vara fadder. Efter ceremonin i den gamla kyrkan, precis som traditionen bjuder, blev det fest med släkten. Under festen fick de tillfälle att umgås med Emils farföräldrar, som visade sig vara överlyckliga över att barnbarnet hade fått en sådan stöttande fadder. Emil blev sedd som en riktigt fin man i deras ögon och de var stolta över familjekopplingen.
De var särskilt förtjusta i att Lovisa och hennes man bodde så nära havet.
“Vilken fantastisk fadder du är tänk, och du bor vid havet. Så underbart! Nu har vi någon att besöka på Västkusten och slipper boka dyra rum. Släkten är verkligen toppen. Så fantastiskt Emil, vi är så glada att vara släkt med dig!”
Vem hade trott att farmor skulle vara så trogen sitt ord? Några veckor senare dök hon upp. Fast det var Emils pappa, Anders, som ringt i förväg och frågat försiktigt om föräldrarna kunde stanna tre, fyra dagar. Efter en del diskussioner hemma bestämde Lovisa och hennes man sig för att vara gästfria. Det kändes inte rätt att säga nej, även om det var mitt i semestertider och både Lovisa och Emil jobbade hela dagarna. Lovisa fick till och med ta ledigt från jobbet för att kunna vara en god värd.
De kom, de bodde i några dagar, njöt av havet och solen och tackade varmt innan de packade väskorna och reste hem.
Med tanke på att lägenheten bara hade två små rum, bestämde Lovisa att nästa gång hon blev tillfrågad skulle hon våga säga nej. Om vännerna eller deras fadderbarn kom på besök hade hon blivit glad, men föräldrarna det blev för mycket, speciellt under högsäsong när man måste tänka på att hushålla med pengarna inför vintern.
När jag hörde om allt detta blev jag ändå förvånad. Föräldrarna är ju i mogen ålder, över sextio båda två. De har redan sett sina barn och barnbarn växa upp. Vad handlade det om? Hade de bestämt sig för att utnyttja sitt släktband och använda sina vänner som gratis bed and breakfast vid havet?
Jag tror faktiskt det, och vad mer är, de lovade att snart komma tillbaka…
