Jag, Lennart, växte upp i Uppsala hos min morfar, eftersom jag visste väldigt lite om min mamma och min pappa hade lämnat oss för att jaga en misslyckad musikkarriär i Tyskland. Ofta såg jag mina förskolekamrater bli bortskämda av sina föräldrar med nya kläder och goda bakverk och kände avund inom mig. Morfar jobbade hårt på två jobb, men ändå räckte pengarna ofta inte till. Vi hade aldrig råd med mycket och jag fick nöja mig med begagnade kläder och bara några få leksaker. På min födelsedag drömde jag om att få en stor brandbil i plast eller kanske ett tv-spel som alla andra barn hade.
Med hopp om ett stänk av magi skrev jag långt i förväg ett brev till en trollkarl. Men när jag vaknade på min speciella dag låg det bara en gammal morfarssocka under kudden, med en enda chokladpralin inuti. Känslan av besvikelse och sorg blev för mycket, och tårarna kom. Morfar försökte trösta mig och sa: Oroa dig inte, Lennart. Du har tur, vet du det? Den här dagen är din socka inte som alla andra det här är en magisk socka! Varje morgon kommer det att finnas en choklad där inuti. Så har trollkarlen ordnat det: han råkade ha min socka och trollade den.
Jag torkade bort gråten och började titta på sockan med nya, förundrade ögon. Och faktiskt, varje morgon låg en choklad där precis som morfar sagt. Jag berättade stolt om min magiska upptäckt för mina kompisar på förskolan, vilket gjorde dem riktigt avundsjuka. Åren gick, och till slut förstod jag hur det verkligen låg till, men jag blev aldrig arg på morfar för hans lilla vita lögn. Tvärtom, jag blev djupt rörd över hur mycket han gjorde för att jag skulle vara lycklig.
När jag blev äldre, tog examen från universitetet och fick ett bra jobb, glömde jag aldrig min morfar. Jag flyttade aldrig ut, utan stannade kvar med honom och min egen familj. På min senaste födelsedag gav jag min morfar en socka med ett grönt äpple på. Morfar skrattade hjärtligt och sa att nu skulle det vara ett magiskt äpple i sockan varje dag. Vår magiska band var orubbligt, fullt av kärlek och tacksamhet för de speciella gåvor vi givit varandra.
Det är tydligt för mig: ibland är det inte de saker man önskar sig som betyder mest, utan den omtanke och kärlek som döljer sig bakom enkla gester. För mig blev en gammal socka den finaste gåvan av allihop.
