Astrid och Robert gifte sig för ett år sedan. Båda deras föräldrar ställde till med en storslagen bröllopsfest, en riktig fest med svensk elegans och tradition. Eftersom de var de enda barnen i familjerna, ville föräldrarna att bröllopet skulle bli något alldeles extra det bästa man kunde få i Stockholm. Astrid och Robert drömde om att samla sina vänner på grillfest ute i skärgården efter ceremonin, men den idén avfärdades snabbt av deras föräldrar. Deras mammor hade länge fantiserat om ett klassiskt bröllop i Gamla stan, med vit klänning och häst och vagn längs kullerstenen.
De nyblivna makarna insåg att det inte fanns något sätt att undvika stora balen, så de satte igång med förberedelserna och tog sitt ansvar på största allvar. Det var mycket att ordna: manikyr, makeup, inköp av klänning och kostym plus massor av små viktiga detaljer. Föräldrarna lovade att betala för allt utom klänningen och kostymen, som de ändå ville att paret själva skulle välja. Bröllopsfesten bokades på stadens mest exklusiva restaurang Östermalms finaste och en bukett valdes åt Astrid, medan tårtan skulle bakas av Roberts mammas väninna Lena, en mästare på smörgåstårtor.
Föräldrarna arbetade noggrant med gästlistan, för de ville bjuda in alla släktingar även dem som de knappt hade kontakt med. De försvarade sitt val av gäster med att dessa var välbeställda och därmed kunde ge fina gåvor. Med pengarna, hoppades man, kunde paret köpa en Volvo eller spara till en lägenhet i Vasastan. Efter en livlig diskussion beslöt man att inte bjuda de allra mest avlägsna släktingarna. Några närmare släktingar tackade nej av olika anledningar. Till slut bestod listan främst av parets egna vänner, precis som de hade önskat.
På bröllopsdagen var vädret perfekt, trots att regnet hotat på morgonen. Astrid var underskön i sin silkiga klänning med vacker spets. Robert kunde inte ta ögonen från henne, hon var verkligen bländande. Dagen fylldes av lycka och glädje. Fotografen jobbade entusiastiskt och kamerans klickande var en ständig kuliss. Gästerna väntade otåligt på att få slå sig ner vid festbordet.
Efter fotosessionen klev paret upp i en gnistrande vit vagn och kördes till restaurangen. Champagne och gratulationer flödade som ett oändligt vårregn över dem. Gåvor i form av kuvert med pengar gavs till paret som de uttryckligen bett om men några äldre gäster kunde inte motstå att ge Astrid filtar och fina lakan, samt svensk keramik.
Den tre våningar höga tårtan väckte stor beundran med sin elegans, dekorerad med spets, gräddvita blommor och pärlor. Bröllopsfesten var modern och stilsäker. Det var först framåt gryningen som gästerna började bege sig hemåt, och Astrid och Robert tog sig till hotellets lyxsvit, som de redan hade bokat.
Dagen efter, när Astrid och Robert kom hem till hennes föräldrar i Södermalm, informerade hennes mamma henne om att ett av kuverten varit tomt. Hon berättade att det var vännen Sara, som hade gett det som bröllopsgåva något de enkelt kunde lista ut, eftersom det kuvertet inte var signerat som de andra. Astrid kände ett sting i hjärtat efter mammas ord.
Situationen blev värre av att Sara före bröllopet hade sagt att man numera alltid ger minst tio tusen kronor på bröllop i Sverige, och lovat att hon skulle stödja sin väninna ordentligt.
Knappa året senare blev Sara själv brud och bjöd in Astrid och Robert till sitt bröllop. Ganska snart bad hon att gästerna skulle ge gåvan i form av pengar, eftersom hon och hennes partner hoppades att bidragen skulle täcka mer än bröllopets kostnader. Paret stod nu inför ett dilemma. Astrid föreslog att de skulle ge ett tomt kuvert, precis som Sara gjort. Robert funderade på om de skulle ge extra mycket för att sätta henne på plats. Astrids mamma föreslog att de skulle ge det minsta acceptabla beloppet, för då avslöjade de inget för Sara om vad de visste och undvek att skapa konflikt.
Bröllopet närmade sig och Astrid plågades av ovissheten vad skulle hon göra?
