Stockholm, 13 april
När jag ser tillbaka på min barndom kan jag inte låta bli att bli lite ledsen. Min lillebror Viktor var alltid den självklara favoriten hos mamma och mormor. De skämde bort honom, alltid i centrum, medan jag hamnade i skuggan. Viktor fick de bästa leksakerna, de godaste kanelbullarna, blåbären från trädgården och nya böcker. Själv var jag oftast den som glömdes bort, och fick städa efter honom, bädda hans säng och fixa hans frukost varje morgon. Det kändes till och med ibland som att jag bara var där för att se till att allt hans gick smidigt. Jag sprang runt och gjorde precis vad han bad om, och känslan av att bli behandlad som hans hushållerska var verkligen svår.
Det här mönstret har länge gjort mig illa till mods, särskilt med tanke på mammas tidigare erfarenheter med min pappa, som inte behandlade henne väl och till slut blev det skilsmässa. Och nu såg jag samma saker hända igen när mamma och mormor uppfostrade Viktor precis likadant. De såg alltid till att hans önskemål kom först. Så fort jag försökte säga ifrån eller protestera var jag antingen tystad eller ignorera, och inget förändrades.
Jag minns särskilt sista året på gymnasiet, när jag pluggade intensivt inför de nationella proven. Då ringde mamma och mormor mig var femte minut och krävde att jag skulle avbryta allt, gå och ge Viktor mellanmål. “Din bror är det viktigaste i livet”, sa de ofta, och pekade ut att hans behov betydde mest. Det var tufft att hinna med allt och ändå klara skolan, men tack vare min envishet klarade jag proven.
Sen, när det blev dags att förbereda mig för universitetsantagningen, ifrågasatte mormor till och med varför jag ville plugga vidare. Hon tyckte att det vore bättre att tänka på familj, barn och att sköta ett hem. Men jag vägrade ge upp mina drömmar, höll fast, och tog min examen. Vid det laget orkade jag inte bära ansvaret för Viktor längre och bestämde mig för att flytta hemifrån. Mamma och mormor blev rasande över mitt beslut, särskilt eftersom mormor var tvungen att sluta sitt jobb och ta hand om Viktor.
Att lämna familjehemmet var otrolig svårt, men jag förstod att jag behövde göra det för min egen skull. Jag förtjänar mer än att bara vara hushållerska, och är redo att bygga ett liv där min egen värdighet och mitt hårda arbete faktiskt räknas och respekteras.
