Alltså, jag måste berätta något som hände när jag var 16 år. Det var kring den tiden jag blev gravid första gången, med en kille som jag verkligen tyckte mycket om. Han hette Oskar och vi hade varit tillsammans i ett år. Oskar var min klasskamrat du vet, sådär som det ofta är. Vi var så himla rädda när vi fick reda på att jag var gravid och vågade inte säga något till våra föräldrar. Men när de till slut fick veta blev de rasande.
Vi har alltid setts som en sån där “exemplarisk” familj jag är enda dottern, hade jättebra betyg och både jag och Oskar var riktigt duktiga i skolan. Våra föräldrar hade stora drömmar för oss: att vi skulle plugga vidare på universitetet, skaffa oss stabila jobb och ordna ett bra liv. Ett barn nu skulle bara förstört de planerna helt.
Så min mamma tvingade mig att göra abort. Det var fortfarande möjligt, så processen gick rätt snabbt. Allt gick som det skulle.
Efteråt gick livet lite tillbaka till det vanliga igen. Jag och Oskar fortsatte ses. Vi blev klara med gymnasiet, kom in på universitet och gifte oss året därpå. Mina föräldrar la sig inte i längre. Något år senare blev jag gravid igen och den här gången var alla glada.
Men i sjätte månaden började jag blöda plötsligt. Pojken föddes för tidigt, vägde bara ett och ett halvt kilo. Och redan efter tre timmar gick han bort.
Det blev komplikationer, och läkarna lyckades inte stoppa blödningen. De var tvungna att ta bort min livmoder, vilket innebär att jag aldrig skulle kunna få barn igen. Mamma kom till sjukhuset, grät och bad om ursäkt för att hon pressade mig till aborten när jag var yngre. Men ärligt talat hjälpte det inte.
Man kan liksom inte radera det som har hänt. Sen då, de misstag vi gjort följer ju med oss. Nu kommer jag aldrig kunna bli mamma, aldrig få barn. Jag har ingen aning om jag och Oskar kommer lyckas hålla ihop och vara lyckliga. Barn är ju ändå så himla viktiga i en vanlig familj här, du vet…
