Min make växte upp i en lycklig och kärleksfull familj. Men när hans far var 57 år gammal, gick hans hustru tyvärr bort. Det var förstås tungt för min svärfar att ta sig igenom en sådan sorg. Vi bestämde oss därför för att sälja hans lägenhet, dela upp pengarna, och låta min svärfar bo hos oss tills han skulle klara sig bättre. Det verkade rimligt.
Vi trodde att han skulle stanna hos oss i ungefär ett halvår och sedan köpa en egen lägenhet, men så blev det inte. Han trivdes otroligt bra hos oss. När det kom till utgifter och matinköp betalade han aldrig något själv. Jag lagade mat åt honom, tvättade hans kläder och städade hans rum. Han gick bara till jobbet. Livet blev som en semester för honom.
Så här bodde han hos oss i elva år. Sedan började han allt mer hålla långa föreläsningar om hur vi borde leva och bestämde egna regler i hemmet. Till slut fick vi nog. Då bestämde vi oss för att köpa ett litet hus åt honom nära stan. Min svärfar är frisk och full av liv, så han klarar att bo själv.
Vi köpte huset och såg till att allt fanns på plats så att han kunde må bra där. Men min svärfar började påstå att han hade hjärtproblem och andra besvär mest för att få fortsätta bo hos oss. Jag känner att jag inte orkar mer. Jag vill få vara med min egen familj och kunna slappna av. Jag är trött. Vad ska jag göra?
Jag har insett att ibland måste man sätta gränser, även till dem man bryr sig om. För att vi ska kunna ge kärlek till andra, måste vi lyssna till våra egna behov och inte glömma oss själva. Det är en viktig insikt jag har fått att omtanke även innebär att ta hand om sitt eget välmående.
