I klassen dök plötsligt upp en ny tjej som hette Märta. Så fort hon kom in började killarna förstås retas, som om de startat nån sorts olympiad i taskiga komentarer. Men ganska snabbt insåg de att Märta inte var nån enkel måltavla. Hennes superkraft? Överdriven självsäkerhet som kunde flytta berg eller åtminstone trötta ut ett gäng trilskandesklasskompisar.
I samma klass gick även Ingrid, som killarna gärna gav gliringar och mindre charmiga smeknamn om hennes vikt. Ibland tystnade hon, ibland fällde hon en tår, men hon försökte sällan ge igen. Hon tänkte väl att det var lugnast att inte röra till det. Killarna, som förstås älskade billiga poäng, ropade skämt som “Kossan galopperar! Ja, det var inte direkt Gullmarsplan för att säga så.
Så kom Märta lång som en midsommarstång och faktiskt nästan dubbelt så lång som Ingrid. Hon blev genast också ett mål för deras ironi och skämt. Fast, till skillnad från Ingrid, hade Märta erfarenhet från en annan skola i Göteborg där folk var betydligt trevligare. Där brukade grannungarna spela kubb och ingen kastade bröd.
Vändpunkten inträffade i skolmatsalen, när en kille kastade en bulle på Märta och mumlade något om hennes kroppshydda. Märta såg först bara uttråkad ut, borstade bort smulorna från sina slitna jeans och låtsades som ingenting. Lite senare i korridoren kom ännu en munter kommentar om hennes figur. Märta, som nu var lagom less, kontrar kvickt: Är ni verkligen så uttråkade att mina kurvor är höjdpunkten i era liv? Spana på bäst ni vill, jag tar ingen entréavgift! Med det lyckades hon under några glada minuter tysta killarna.
Vid idrotten skulle de hoppa över bock, och när Märta tog sats sjönk hela bocken ihop som en skakad hushållsrulle. Men Märta tappade inte humöret, hon snurrade runt på ett oväntat snyggt sätt och landade smidigt. Killarna skrattade förstås ändå. Märta frågade, med snusförnuftig ironi, vad det var som var så roligt och föreslog att de fick lyfta henne om de nu var så starka. Killarna ställde gärna upp och flabbade tills de fick mjölksyra.
Under lovet bestämde sig Märta för att göra något åt sin form mer för sin egen skull än för andras. Hon började jogga, blev noggrannare med kosten, färgade håret och dök upp i skolan likt ett fyrverkeri efter sportlovet, snyggare än någonsin.
Tillbaka på skolan gapade killarna som om de sett kungen komma förbi på cykel. Plötsligt skulle alla vara kompis med Märta. Hon spatserade med ett leende fram till killen som varit värst, och frågade glatt om han behövde hjälp att komma på nya retfulla kommentarer.
Genom allt detta höll Märta huvudet högt och lät aldrig deras ord nå in. Hon valde sin egen väg, med rak rygg och ett skratt nära till hands. Hennes exempel blev en påminnelse till klassen om hur riktigt självförtroende det kan flytta både bockar och berg.
