Sånt händer
Vi väntade på lilla Yngve med en blandning av förväntan och oro. Graviditeten blev svår och han föddes för tidigt, liten och skör. Han låg i kuvös och flera av organen var inte fullt utvecklade. Respirator. Två operationer. Näthinneavlossning.
Två gånger lät läkarna oss ta farväl. Men Yngve kämpade sig kvar.
Ganska snabbt stod det ändå klart att han nästan varken såg eller hörde. Det fysiska utvecklades sakta Yngve satte sig upp, tog tag i en leksak, började gå längs soffan. Men det intellektuella… Nej, det stod still.
Först hoppades vi ändå, kämpade tillsammans, men till slut gled Erik, min man, undan, och jag fortsatte kämpa ensam.
Jag sökte upp alla möjliga bidrag och till slut, när Yngve var tre och ett halvt, fick vi cochleaimplantat till honom. Nu kunde han teoretiskt höra allt, men utveckling uteblev. Alla dessa timmar hos specialpedagoger, logopeder, psykologer, och andra experter. Jag satt där förtvivlad, ibland berättade jag för läkaren: vad gör vi nu, vad kan försöka härnäst? Det fanns alltid ett nytt spår, och jag provade allt hoppfullt. Men inget hjälpte. Yngve satt oftast tyst i sin lekhage, snurrade på ett föremål, bankade i golvet. Bet sig i handen ibland, eller ylade på en ton, ibland på flera. Jag visste ändå att han kände igen mig, han hade sitt speciella läte för mig, han älskade när jag kliade ryggen och benen.
Till slut sa en äldre psykiater: vad väntar ni er? Han är ju ett gående grönsaksbarn. Ni får välja lämna bort eller fortsätta ta hand om honom ni har ju lärt er. Någon stor förändring kommer inte, bättre att inte förstöra ert liv vid lekhagen. Det var den enda som någonsin varit så tydlig. Jag lämnade Yngve till särskilt dagis, och började jobba.
Efter ett tag uppfyllde jag min dröm och köpte en motorcykel. Jag körde långa turer runt Malmö och ut mot skånska landsbygden tillsammans med andra motorcyklister när motorn dånade försvann alla tunga tankar. Erik betalade underhåll, allt gick till helgavlösning Yngve var egentligen inte svår att ta hand om, när man vande sig vid hans ylande. En dag sa en motorcykelvän, Joakim: “Du, jag gillar dig faktiskt riktigt mycket, det är nånting spännande och sorgligt med dig.”
Följ med, ska jag visa dig, svarade jag.
Han log, säkert övertygad att han skulle få följa med hem till sängen. Jag visade honom Yngve. Just då var Yngve pigg ylade, och “pratade” sitt speciella språk. Kanske kände han igen mig, eller blev orolig av Joakim.
Oj, jäklar! sa han.
Vad trodde du då? svarade jag.
Efter ett tag blev vi tillsammans, Joakim och jag. Vi körde och bodde ihop men vi höll Yngve på avstånd, det hade vi pratat igenom. Sen sa Joakim: kan vi inte få ett barn? Jag svarade tvärt: och om den också blir som Yngve, vad gör vi då? Han blev tyst nästan ett år, men tog sen upp det igen. Den här gången sa jag ja.
Så kom lilla Vera fullt frisk. Joakim föreslog snart: ska vi inte lämna bort Yngve nu när vi har en frisk dotter? Jag svarade: då skickar jag hellre dig. Han la sig direkt: “Jag undrade bara…” Vera upptäckte sin storebror när hon började krypa, kanske nio månader gammal.
Hon blev genast intresserad. Joakim blev nervös och arg: låt henne inte vara med honom! Vad som helst kan ju hända! Men Joakim var nästan aldrig hemma, alltid på jobbet eller ute med motorcykeln, så jag lät Vera vara nära Yngve. När hon var bredvid, ylade han inte. Det kändes till och med som om han lyssnade, väntade in henne. Vera la hans händer på leksaker, visade hur man gjorde med klossar och muttrar.
En gång var Joakim sjuk och stannade hemma hela helgen. Han såg Vera vanka runt, mumlandes lockande, och Yngve följde henne han som annars alltid satt i hörnet på sitt rum. Joakim blev arg: skydda min dotter från din idiot, eller vakta henne jämt! Jag visade bara på dörren.
Han gav sig. Vi blev sams. Jag gick till doktorn igen:
Han är hopplös, men jag älskar honom ändå, sa jag. Det är väl hemskt?
Det är helt naturligt att älska sitt barn oavsett, svarade läkaren.
Jag menade Joakim, sa jag. Men du, är Yngve farlig för Vera?
Jag fick veta att Vera leder deras relation, men försiktighet krävs. Det blev så.
Vid 18 månader lärde Vera Yngve att bygga torn av klossarna. Hon pratade redan i meningar, sjöng sånger och visade “Imse vimse spindel”. Är hon ett underbarn? undrade Joakim stolt. Alla andra barns föräldrar kring oss oroade sig att deras knappt sa “mamma”. Jag sa: det är nog Yngves förtjänst. Det är inte alla småsyskon som tidigt får vara draglok åt någon annans utveckling.
Så kan jag säga till den där stocken med ögon, log jag.
Vilken familj en “grönsak”, en “stock”, en kvinna på motorcykel och ett underbarn. Vera blev rumsren och la sedan ett halvår på att göra brorsan blöjfri. Hon lärde Yngve dricka ur mugg, äta själv, ta på och av kläder det var jag som bad henne om det.
Vid tre och ett halvt såg hon undrande på mig:
Vad är det egentligen med Yngve?
För det första ser han ingenting.
Jo, det gör han, sa Vera bestämt. Han ser lite så här, och lite så här, och bäst av allt under lampan i badrummet.
Ögonläkaren blev förvånad när vi tog med treåringen för att förklara storebrors syn. Han lyssnade, undersökte och skrev ut nya glasögon och behandling.
Vera trivdes aldrig på förskolan. Hon borde börja skolan direkt! sa fröken irriterat. Hon tror hon vet bäst.
Jag sa nej till skola så tidigt. Vera fick gå på rytmik och hjälpa till med Yngves utveckling i stället. Joakim gick oväntat med på det: “Sitt nu hemma med dem tills det är dags för skolan, det är ändå bortkastat i förskolan. Har du märkt att Yngve inte ylat på nästan ett år nu?”
Några månader senare sa Yngve sina första ord: mamma, pappa, Vera, ge, dricka och mjau-mjau. De började skolan tillsammans. Vera var orolig för hur Yngve skulle klara sig. Var lärarna bra? Skulle de förstå honom? Hemläxan gör hon än idag i femman, först med Yngve, sedan med sig själv.
Yngve pratar i enkla meningar, kan läsa, använda datorn. Han älskar att baka, städa (Vera eller jag leder honom), sitta på bänken på gården och känna, titta, andas in dofterna. Han känner alla grannar och hälsar alltid. Klappar i lera, bygger lego, plockar isär och ihop saker.
Men allra lyckligast är han när vi kör hela familjen utanför stan längs slingrande skogsvägar han med mig, Vera med Joakim och vi alla skriker i vinden tillsammansEn kväll sitter vi alla fyra på altanen. Vera blåser såpbubblor och Yngve sitter bredvid och fångar dem försiktigt med handen skrattar när en spricker. Joakim tänder grillen, han skär upp tomater och pratar fotboll. Vera berättar för Yngve om planeterna han lyssnar noga, och ibland stannar han upp och ser mot stjärnorna, som om han förstår något vi andra glömt.
Det är märkligt vad livet blev. Inte vad någon av oss väntade oss, men ändå, på något vis bättre. Ingen är perfekt, och ändå, just här, är vi precis rätt. Vera lutar sig mot Yngve och viskar: Du är min bästa bror. Han drar handen över hennes hår och säger tyst: Vera.
Det sista ljuset dröjer sig kvar. Allt är stilla för en stund. Och för första gången på länge önskar jag mig ingenting annat än att få vara kvar just här.
