När våren en gång slog ut över landet, minns jag hur mina föräldrars tanke på att sälja tomten växte fram. De var äldre och deras hälsa tillät dem inte längre att ta hand om trädgården ute vid Norrtälje. Den äldsta dottern, Sigrid, var upptagen med att uppfostra barnen och arbeta, och det fanns ingen tid över för att hjälpa till. Föräldrarna funderade länge och väl, men till slut fattade de ett beslut.
Sigrid kände en lättnad; de skulle slippa känna sig åsidosatta ännu en gång. Det var mycket svårt att hitta tid att ge en hand i odlingarna, särskilt eftersom hon behövde resa så långt. Flera gånger hade Sigrid sagt till sina föräldrar att sälja tomten. Istället kanske de kunde hitta något närmare hemmet i Uppsala. Hon hade ingen lust att lägga all sin tid på att rensa ogräs. En plats för avkoppling, där man kunde läsa en bok eller ha picknick, var något annat. För mig var tomten mest en källa till syltburkar och saft.
På helgerna gick tiden fort för Sigrid och hennes make Gustav. De hann knappt med hemmasysslorna. Gustav, som jobbade som elektriker, kunde bli inkallad till arbete även under helgerna. Sigrid visste att tomten mest innebar extra bekymmer och brist på vila. Efter helgerna där ute hade det behövts åtminstone några dagars återhämtning.
När tomten blev såld blev Sigrid nöjd med beslutet. Några år levde de i lugn och ro. Men tiden gick och hon började sakna att ha en plats för rekreation. Drömmen växte om igen, ett ställe där hela familjen kunde koppla av. Gustav föreslog att de skulle köpa en ny tomt.
Arbetsschemat blev stadigare, och helgerna kunde ägnas åt landet. Det skulle vara bra för barnen, och de beslöt att det fick räcka med några äppelträd och bärbuskar för att ge dem vitaminer. De sa direkt till föräldrarna att det här skulle vara ett ställe för vila inga nya odlingsland, ingen plitande. Alla gillade idén, och nu behövde de bara välja rätt tomt.
Efter att ha tittat på många olika annonser hittade de den rätta: ett hus som gick att bo i, med träd och bärbuskar redan planterade. Säljaren var en äldre man, farfar Lennart, som blivit ensam och inte längre orkade sköta trädgården. Därför hade han bestämt sig för att sälja.
Allt ordnades, och Sigrid var lycklig: hennes dröm hade gått i uppfyllelse. Huset var charmigt och i gott skick; det behövde ingen renovering än. De beslöt att börja förbättra det lite under sommaren. Och så blev det.
Den första veckan njöt de av lugnet, men snart började Lennart dyka upp för att hämta kvarlämnade saker. Ingen hade något emot det. Men han började genast klaga: först på att de tagit bort en risig buske, sedan på att det inte längre fanns någon kallaväxt som han brukade ha.
Lennart hävdade att de aldrig kommit överens om sådan förändring. Han och hans fru hade en gång planterat busken, och lingonbuskar behövdes alltid, menade han. När han såg att jordgubbarna ersatts med prydnadsstenar blev han upprörd.
Han gick runt i hela trädgården och fann alltid något att kommentera. Till slut stod Gustav inte ut längre. Vi har betalat för tomten, sa han, och enligt kontraktet är det vårt att bestämma vad som ska finnas här.
Det fanns inget i köpeavtalet om att den gamla ägaren skulle ha fortsatt tillträde. Lennart försvann, men dök upp igen nästa dag den här gången med en buske han tänkte plantera där rosorna stod.
Gustav frågade vad han sysslade med, varpå Lennart erbjöd sig att betala tillbaka och själv återta tomten. De tackade nej, men han planterade ändå busken. Då kom grannfrun Agnes förbi. Hon blev förvånad över att den gamle ägaren var där. Lennart klagade över de nya ägarna. Agnes höll med om att Gustav och Sigrid fick göra vad de ville på sin tomt, men det var svårt att få pensionären att förstå.
En tid senare berättade Agnes att Lennart bråkat med alla på gatan. Efter att hans hustru gått bort hade han blivit tystlåten och egendomlig. Ingen väntade sig att han skulle ge sig och visst fortsatte han att komma tillbaka. Agnes erbjöd sig att prata med samfällighetens styrelse så att Lennart fick veta att hans tid på tomten var över.
Under tiden hade Lennart lyckats plantera en buske och lämna området utan att någon märkt det. Han återkom för att hämta fler saker, gjorde om något på tomten och gick därifrån.
En morgon åkte Gustav till arbetet på byggfirman och berättade om allt för sina kollegor. De stödde honom och började hjälpa till att resa ett staket. Lennart försvann några dagar, men när han återkom märkte han att han inte längre kunde gå in fritt.
Han blev arg, försökte gå runt till fots, och vände sig till styrelsen. De visste redan att den gamla mannen inte lät de nya ägarna få lugn och ro. Jag vet inte vad de sa till honom, men efter det kom han bara tillbaka en enda gång för att hämta sina sista prylar.
