En vecka före Internationella Kvinnodagen drar jag mig ut ur tingsrätten med ögon så blöta att halva Södermalm måste varit under vatten. Det enda som ekade i mitt huvud var domarens ord: Ni är inte längre makar. Hur kunde han göra så mot mig? Vilken oförutsedd synd hade jag begått för att förtjäna en sån dom?
Jag hade gift mig vid blotta 18 års ålder, smärtsamt ung och så förälskad att jag knappast gick på jorden jag svävade snarare ovanför Ica. De första fem åren var magiska: passion, sömnlösa nätter och en kärlek som kändes större än hela Stockholm. Jag gjorde allt för honom: serverade frukost på sängen, lagade bara det han gillade kåldolmar och pyttipanna dygnet runt och städade rent som en skånsk städfirma på lördagar.
Men hans föräldrar, typiska norrlandspessimister, tyckte aldrig att jag dög åt deras son, och de muttrade konstant om att han minsann skulle hitta någon bättre. Det påverkade honom mer än extraskatten på snus. Allt eftersom blev han mer sval och gnällig mot mig som om jag var sur sill på julafton.
Vår son var fem år då, och till en början fick han all pappakärlek som finns i en mellanstorst svensk stad men sedan kyldes det av. Jag är rätt säker på att det kom från hans föräldrar som plötsligt började viska om att sonen ändå inte var hans (fast pojken är en kopia av sin pappa, minus skäggväxt). Min käre make började bosätta sig hos föräldrarna så ofta att man undrade om han överhuvudtaget gillade hemmet där vi bodde. När han väl kom hem, var missnöjet lika påtagligt som försenade SL-tåg.
Till slut blev han så förbannad en dag att han till och med slog mig i ilska. Jag stod där, lika chockad som om jag fått en felfri deklaration från Skatteverket, och ändå hoppades jag att det skulle gå över. Men ganska snart berättade han att han var trött på mig och drog. Han lämnade mig och vår son, kallt som en vinter i Kiruna. Jag bad honom tänka om, inte splittra familjen men han hade redan skruvat av lyset.
Kärleken till honom var kvar, även när vi skilde oss. Han betalar fortfarande en futtig underhållsbidrag, knappt nog för en latte på Östermalm och jag måste redovisa kvitto för varje krona, även för knäckebrödet hos Coop. Varje gång jag behöver pengar är det som att söka stipendium hos Kulturrådet.
Exmaken ser knappt vår son längre, och när han väl tar honom med på utflykt så är det nästan som att vinna på triss. Sonen känner av hans kyla och vill helst undvika honom som sura mjölkpaket. Exmaken påstår att jag placerar barnet på min sida, men i själva verket är jag bara en mamma med hjärtat på knä. Sedan skilsmässan har jag blivit smalare än ett trafikmärke och hummöret är lika grått som novemberregn. Jag tappar tålamodet med min son, fast jag innerst vet att han inte förtjänar det.
Hur ska man leva vidare när hjärtat är mosaik? Varje dag scrollar jag på exmakens sociala medier, stirrar och jämför som en kaxig stalker från Jönköping. Så fick jag reda på att han ska gifta sig med någon annan och då blev depressionen ännu mer svensk. Det förklarar varför han knappt hälsar på oss och varför sonen inte heller är särskilt intresserad. Hjärnan vet att vi är slut, men mitt svenska hjärta vägrar släppa taget. Hur gör man egentligen för att ta sig igenom sånt här?
