Jag har varit gift i tio år nu. Vi bodde tillsammans, min man och jag, i vår andra bolåne-lägenhet i Stockholm. Vi jobbade hårt för att betala tillbaka lånet, och vi vågade ännu inte skaffa barn ville först känna att vi stod stadigt på egna ben. Jag hade en bror, och även han var gift. De bodde i en liten enrummare i Göteborg. Min bror hade två arbeten och dessutom ett extra kvällsjobb; hans fru arbetade inte alls. Hon verkade bara föda barn i rasande fart. De hade redan tre barn, hennes fjärde låg i magen och hon planerade ett femte.
De samlade dessutom på sig lån för hemelektronik och vitvaror. Jag och min man hjälpte dem ofta, ibland med pengar, ibland med mat. Ibland bad min brors fru om något på ett direkt sätt istället för att fråga vänligt.
Då fick vi sätta ner foten och säga nej. Självklart blev hon och min bror förolämpade, men några veckor senare återkom de med ett nytt krav. Eftersom du och din man inte har några barn, och vi snart har fyra, borde ni ge oss er lägenhet, sa hon plötsligt.
Vart ska vi ta vägen då? Till er lilla enrummare?, frågade jag förvånat över hennes orimliga förslag. Ni kan hyra ut den. Och ni får hyra vår lägenhet, sa hon självsäkert. Men du menar alltså att vi ska betala både vår bolåneavgift och hyra till er? Självklart. När är ni redo att flytta? När är ni redo att flytta? Du hör hemma i ett sinnessjukhus, inte i mitt hem. Gå ut ur min lägenhet. Då sa hon: Då går jag och tar bort barnet.
Och du kommer att stå för skulden, sa hon och lämnade min lägenhet. Och så gjorde hon också. Samma dag. I hemlighet. Hon var i tredje månaden. Läkarna fick kämpa för att rädda henne. Klockan två på natten dök min bror upp på sjukhuset, rasande och fylld med anklagelser. Min man tog genast tag i honom, frågade vad som hänt, och jag berättade allt. Min man doppade min brors huvud i kallt vatten för att lugna honom och körde ut honom ur vår lägenhet. Sedan dess har jag inte längre någon bror.
