Vad heter du, vackra flicka? Främlingen satte sig bredvid henne. Lovisa! svarade flickan. Och du då? Jag heter Henrik, och jag och din mamma ska bo tillsammans. Nu är vi du, jag och din mamma en enda familj!
Snart flyttade mamma och Lovisa in hos Henrik. Styvpappan hade en rymlig trea i Malmö, där Lovisa fick ett eget rum. Henrik var alltid vänlig, han köpte ofta godis och leksaker till henne, medan hennes pappa bara ringde när han ville gräla med mamma.
Sedan berättade hennes mamma för Lovisa att pappa hade en ny familj och hade flyttat bort. Lovisa blev ledsen hon älskade sin pappa. Mamma kunde skälla på henne och ge henne en lätt smäll, men pappa hade aldrig gjort så. Lovisa mindes tydligt att när hennes föräldrar skilde sig, hade mamma skrikit på pappa och till och med försökt slå honom. Det som etsade sig fast i hennes minne var orden mamma sagt till pappa vid dörren:
Tro inte att du var den första som var otrogen, hornen har du haft länge, precis som en älg!
Sedan packade mamma ihop allt och de flyttade till mormor. Flickan förstod inte varifrån pappas horn kom, för han var ju skallig och hade inget hår alls. Mamma och pappa skildes för gott.
Allt gick bra med Henrik tills Lovisa började första klass. Flickan trivdes inte i skolan, hon var busig på rasterna och därför blev föräldrarna ofta kallade dit, ibland fick Henrik gå istället för mamma. Styvpappan var sträng med Lovisas läxor och hjälpte henne ofta med skoluppgifter.
Du är ingen för mig, du ska inte ge mig order! brukade Lovisa säga, och upprepade vad mormor ibland sade. Men faktiskt är jag din pappa nu, det är ju jag som försörjer och klär dig. svarade Henrik.
När Lovisa hade fyllt tio år, återvände hennes pappa till Göteborg. Vid det laget förstod Lovisa redan vad hornen egentligen betydde. Hans nya fru måste ha varit likadan, därför lämnade han henne, sa mamma då. När pappa kom tillbaka, ville han ha kontakt med sin dotter. Mamma gick med på det. Lovisa och pappa blev glada att ses.
Hur har du det? frågade pappa. Inte så bra sa Lovisa. Min styvpappa skäller alltid på mig. Han är ingen för dig, han har inget rätt att höja rösten mot dig! sa pappa upprört. Till och med mormor säger det, men Henrik bryr sig inte. Lovisa överdrev, för Henrik hade aldrig blivit arg på henne; hon ville mest att pappa skulle bry sig extra mycket. Okej, jag ska ta hand om det. sa pappa. När de promenerade i parken, märkte de att det bara fanns åtta rutschkanor som barn fick använda själva, resten var bara för vuxet sällskap, men pappa ville inte åka karusell. Lovisa berättade då att hennes födelsedag snart kom och att hon drömde om en ny mobiltelefon. När mamma kom för att hämta henne, klargjorde hon att Henrik aldrig skriker på Lovisa, men pappa lyssnade inte.
Min riktiga pappa är snål! sade Lovisa till Henrik. Han köpte inget till mig i parken, bara en glass. Vi gick bara runt, inget mer. Henrik, du är bättre än min pappa. Låt oss rätta till felet och tillbringa helgen på leklandet!
Men utflykten fick ställas in eftersom Henrik fick kris på jobbet och dessutom ignorerade alla antydningar om en ny mobil.
Pappa, Henrik lurade mig! grät Lovisa i telefonen till sin pappa. Han sa att vi skulle gå till leklandet i helgen, och sedan sa han att jag varken förtjänar en utflykt eller en ny mobil.
Fast det var en lögn, gjorde den att pappa genast köpte en ny mobil till Lovisa. Förra gången brydde han sig inte om hennes önskningar, men nu kunde han inte låta bli att göra henne glad. Tyvärr fick Lovisa en enklare version, för pengarna räckte inte till den hon helst ville ha.
Kunde du inte ha väntat till din födelsedag? frågade Henrik. Jag drömmer om en hund! svarade Lovisa. Åh nej, du måste gå ut med hunden och det vill du säkert inte, precis som vanligt! sa styvpappan.
Efter det blev Lovisa mycket upprörd, ringde pappa och klagade: Pappa, ta mig härifrån! Henrik ger mig bara skäll och föreläsningar. grät flickan.
Alla började nu bråka och försökte lösa saken tillsammans. Under tiden fick Lovisa bo hos mormor, och senare kom mamma dit med sina saker och berättade att hon skulle lämna Henrik. Hennes pappa återvände till sin fru, eftersom det visade sig att hon väntade barn. Nu skulle Lovisa varken få någon ny mobil eller en hund, och mormor skulle aldrig gå med på att ens låta henne ha en katt!
Ibland får man det man vill, ibland inte alls. Men att uppskatta det man har och de som verkligen finns kvar kring en det är det viktigaste. Familj kan vara många saker, och lycka är inte alltid vad man tror den ska vara.
