Detta hände för ett och ett halvt år sedan, mitt i vintern, när min son var fem månader gammal. Min mans bror ringde och frågade om han och hans flickvän kunde bo hos oss i en vecka. Hur skulle jag kunna säga nej till det? Jag var ärligt talat inte alls glad över tanken vårt barn var nyfött, jag sov knappt, åt dåligt, hade ingen tid till något och släkten vill aldrig lämna en ifred. Men samtidigt tänkte jag att kanske får jag lite hjälp, någon att fika med och prata med. Kanske kunde jag till och med vila lite.
De dök upp med tomma händer för att bo hos oss en hel vecka. Inte ens en skallra till barnet köpte de. Själv har jag alltid haft regeln att man inte går hem till någon som har ett litet barn utan att ha med sig något, det är så jag är uppfostrad. Men här verkade de tänkte helt annorlunda.
De berättade aldrig riktigt vad de hade för ärenden här.
Jag försökte vara en god värdinna, lagade mat, städade och lärde känna dem lite bättre. Det verkade okej, men under de här dagarna lyfte hon inte ett finger för att hjälpa till varken med matlagning, städning eller att passa mitt barn så jag hade kunnat få lite gjort.
Varje morgon gav hon sig iväg på ärenden, hennes pojkvän sov till lunch, min man jobbade, och jag sprang runt i lägenheten med en liten bebis på armen. När hon kom hem satte hon sig framför tv:n och vilade sig hela eftermiddagen.
Där stod jag med barnet och försökte moppa golvet. Det var slask ute, smuts överallt, maten skulle lagas, barnet matas och tvättas det tog aldrig slut.
På tredje dagen fick jag nog. Jag berättade för min man om hur jag kände, men han ryckte bara på axlarna och menade att män inte skulle lägga sig i kvinnors småtvister. På fjärde dagen gick min man hem från jobbet och det lyckliga paret bestämde sig för att gå på bio.
Vi lagade middag så snabbt vi kunde, åt, och sedan kom de tillbaka. Med sig hade de massor av öl, chips och annat snacks men naturligtvis inget som passade en mamma som ammar. Inte ens en liten kaka hade de köpt.
Det glada paret åt middag och gick sedan för att titta på film. De ringde till min man och bad honom följa med. Jag kände mig verkligen sårad, så tillslut tog jag mod till mig, drog henne åt sidan och sa:
Förlåt, men kan du inte bara en gång hjälpa till? Jag har en liten bebis, jag är så trött. Du kunde väl i alla fall skala potatis till soppan, eller åtminstone fråga om jag behöver hjälp.
Hon svarade bara: Tänker du straffa mig nu? Det tycker jag inte är rätt! Jag är faktiskt också trött. (Jag undrar över vad hon är trött efter soffan?)
Vad är det som händer egentligen? Det är faktiskt min lägenhet. Det är inte jag som är en gäst hos dig, utan du är gäst här hos mig.
Jag tänker inte lyssna på det här!
Vet du vad, packa ihop och åk hem!
De packade ihop sina saker och gick. Jag grät av ilska och besvikelse länge efteråt.
Vad tycker du, var deras beteende verkligen okej?
