På vår skola gick en tjej som var föräldralös.
På vår skola fanns det en flicka som var föräldralös. Hon bodde hos sin farmor, som var gammal, mycket religiös och hade ett slags aura av både stillhet och stränghet. Varje söndag gick de tillsammans till kyrkan, förbi vårt hus, båda lika spinkiga, ömtåliga som porslinsfigurer och med kritvita sjalar knutna runt huvudet. Det viskades att farmorn förbjöd henne att titta på TV, äta godis och skratta med öppen mun för då kunde djävulen flyga in och dessutom måste hon tvaga sig i iskallt vatten.
Vi retade henne förstås. Hon mötte våra blickar med grå, vuxna ögon och sa: “Gud, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Ingen ville vara hennes vän, hon ansågs lite knasig. Hon hette Maja. Bara Maja ett typiskt svenskt namn, ingen Angelina här, tack.
På den tiden var skolmaten ungefär lika kulinarisk som diskvatten, men på fredagar bjöds det på bärpaj med te eller korv i bröd med varm choklad och en liten Maraboubit. När vi retade Maja en gång till, knuffade någon henne så att hon ramlade in i mig, jag slog huvudet i bordet där brickan med glas fyllda med choklad stod och hela denna chokladflod rann ner över två högstadietjejer.
Jaså, minsann, sa tjejerna.
Spring! sa jag, grep Majas hand och vi drog iväg till vårt klassrum.
Det kändes som om ett gäng vildsvin jagade oss, och kanske någon gammal viking också. Sista två lektionerna var matte. Utanför glasdörren syntes två långa siluetter. Ibland öppnade någon dörren lite, två huvuden kikade in, sen viskades det intensivt utanför. Jag förstod: nu väntas det utredning, rättegång och avrättning.
Det gäller bara att smyga ut obemärkt, sen vet jag en väg till vinden vi sitter där till det blivit mörkt och sen springer vi hem.
Nej, sa Maja, vi går precis som tjejer brukar göra. I dagsljus och med värdighet.
Men Maja, de där de kommer…
Vad? Vad kommer de göra? Häller mjölk över oss? Skriker? Bankar femteklassarnas huvuden? Vad?
Nja…
Om de slår oss, så blir det en gång. Men om vi smiter, så är det rädsla varje dag.
Vi gick ut ur klassen med de andra, så som flickor gör. Diskreta och samlade. De två högstadietjejerna stod lutade mot väggen.
Hörrni, vem tappade den här? I tjejens hand var min plånbok med Kalle Anka på, och en 50 kronorssedel (för simhallen och målarstudion).
Varsågod, sa hon och räckte mig plånboken. Och sluta dra benen efter dig.
På väg hem svingade jag ryggsäcken och tänkte: livet är ändå ganska bra. Allt löste sig. Och jag har en ny vän.
Får jag ringa mamma? Hon kan ringa din farmor och fixa så du får gå hem till mig och titta på tecknat! Eller får du inte det?
Maja himlade med ögonen.
Kom, vi tar farmors våfflor med sylt hon bakade idag.
Vi blev vänner i många år, tills livet kastade oss åt var sitt håll till olika kontinenter.
Men ett minne sitter kvar.
Att hoppa från trampolinen ned i spegelblå poolen är läskigt men det är läskigt bara en gång.
Det är skrämmande att göra saker man aldrig gjort förut. Vad är det värsta som kan hända? Att någon kallar dig dum? Det säger de en gång. Men du kan säga samma till dig själv varje dag.
Rädsla en gång. Eller rädsla varje dag.
Du kan besegra rädslan en gång. Eller så bor den i dig och styr livet varje dag.
Du har alltid ett val.
