Det här utspelade sig för ungefär ett och ett halvt år sedan, mitt i smällkalla vintern, när min son bara var fem månader gammal. Min mans bror frågade om han och hans flickvän kunde bo hos oss en vecka. Hur sjutton kunde man säga nej? Begeistrad var jag absolut inte, alltså, vi hade en pytteliten bebis, jag sov knappt, åt knappt, tiden räckte aldrig till och släkten var på en som mygg runt en midsommarbuffé. Men jag tänkte de kanske kan hjälpa till lite, eller åtminstone ge mig någon att dricka kaffe med och gnälla lite på vädret tillsammans.
De dundrade in med tomma händer inte ens en prasslig leksak till babyn. Jag har en enkel regel: om det bor barn i huset man gästar tar man med sig något. Så har jag blivit uppfostrad på svenska viset. Men visst, man får väl tänka att det här är ett specialfall.
Anledningen till deras besök var höljd i dunkel något slags business, men vad skulle de aldrig riktigt avslöja.
Jag blev hemmafru deluxe: lagade mat, städade, födde dem och lärde känna dem på köpet. Men inte ett finger rörde den där flickvännen för att hjälpa till. Vare sig med maten, städningen eller ens med att titta på ungen medan jag försökte skura upp deras blöta stövelspår från parketten.
Hon drog iväg varje morgon och skulle uträtta ärenden, medan hennes kille låg och snarkade till lunch, min man var på jobbet och jag själv for runt med babyn som ett yrväder mellan tvätt och soppgryta. Sedan kom hon hem, slängde sig på soffan och kollade på tv hela kvällen och där låg hon, lika stationär som Oden på sin tron.
Där gick jag, vaggade barnet och svabbade golv, för vintermögel kom in på skorna och överallt låg det smuts, samtidigt som jag försökte slänga ihop vegetariska köttbullar, mata barnet och bara överleva.
Tredje dagen fick jag nog och sa till min man, men han ryckte mest på axlarna och sa att det var kvinnofolksangelägenheter. Nästa dag kom han hem och med gemensamma krafter slängde vi ihop middagen snabbt som ögat och då, lagom till maten, ramlade de in. Med sig hade de massa öl, chips och ostbågar, men naturligtvis inget till en ammande stackars mamma. En semla hade väl inte varit för mycket begärt?
De åt, kollade på film och sen ringde de upp min man och bjöd med honom på bio. Jag kände mig faktiskt rätt sårad. Så jag tog flickvännen åt sidan och sa:
Hördu, det hade faktiskt varit schysst om du kunde hjälpa till lite ibland jag har en liten bebis och är så trött att jag skulle kunna somna stående. Kan du inte ens skala lite potatis, eller åtminstone fråga om du kan hjälpa till?
Men hallå? Ska du straffa mig? Jag tycker inte det passar sig. Jag är också trött. (Trött på soffan, antar jag?)
Vad är detta ens? Du är i mitt hem. Du är gästen.
Det här tänker jag inte lyssna på!
Vet du vad? Packa era grejer och gå!
Sagt och gjort de packade och drog. Jag satt kvar och fulgrinade av ren frustration en lång stund efteråt.
Så vad säger ni? Är det rimligt att man beter sig så där som gäst i ett svenskt hem?
