När det händer ett bröllop i en svensk familj är det som om hela världen blir uppfylld av nyfikenhet och vaggande eufori; nerver frilagda som långa, blå band över landskapet. Gatorna i Göteborg böjer sig under vikten av förväntning, och ändå känns stenarna varma mot fötterna.
Men varför, undrar jag, står människan alltid på bara en sida av en sten medan verkligheten i själva verket är dubbel? Livet, som ett nyputsat mynt med två sidor men vi blundar för den ena, och bländas av den andra.
Nej, nog tror jag att äktenskapet kan vara något mjukt och vackert, men ibland svävar den svenska drömmen om lyckan blint in i familjelivets kulisser. Särskilt bland oss kvinnor vi lär oss att lyckan döljer sig i ett äktenskap, i barnaskratt och hemlagad fisksoppa runt köksbordet i Vasastan. Flickor som ännu doftar av barndomsjord, förstår inte vad äktenskapet innebär när de står på trappan utanför Stadshuset, randiga av konfetti och regn.
Huvudplanen lyder: Bli gift, och allt löser sig. Som om framtiden vore en redig kvällssoppa, färdigserverad.
Låt mig berätta. Jag hette Sigrid Lundgren, och trodde alltid att om jag en dag gifte mig med den man jag älskade och hade en liten dotter med honom, skulle glädjen stråla in i alla hörn av mitt hjärta. På himlen över Småland skulle norrskenet glittra bara för oss.
Men livet samlar på tvära svängar: Äktenskapet förde med sig en yrvaken sorg, svår att gunga sig igenom. Vi hann aldrig lägga undan en enda krona till drömmen om ett hus i Majorna innan jag vaknade och visste jag väntade barn. I det här landet kostar ett barn lika mycket som tre fjällstugor, känns det som i mardrömmen.
Vi var lyckliga. Min make, Håkan Svensson, drev sitt lilla café vid Göta älv medan jag svävade i den dimmiga verklighet som kallas föräldraledighet och min ekonomi darrade som ett fruset älvskinn. En trygghet jag aldrig fick smaka. Mammarollen lämnade mig trasig: Min son var orolig, alltid sjuk, och nattens timmar var som utdragna mardrömmar. Min kropp och själ knastrade i skogen av nervtrådar. Ibland ville jag bara springa rakt ut i tystnaden bland granarna. Inte alla kvinnor bär familjens liv på sina axlar, och det är okej.
Om jag bara hade förstått det i tid. När min son, Mattis, fyllde två förlorade Håkan sitt café. Allting liksom sjönk under oss först han, sen vi. Där sorg lurar, klirrar snapsen i glasen. Till slut hade jag inget annat val än att ta Günnarstigen i egna händer: lämnade Mattis på dagis, släpade mig mellan två heltidsjobb. Jag stretade och slet för att hanka mig fram, medan Håkan låg kvar i sängen, sömnigt förlorad i sin egen djupa natt. Det gjorde så ont att jag ville skrika rakt ut bland kyrkspirorna.
Hade jag varit ensam hade allt varit lättare både pengar, trötthet, och sviktande psyke.
En dag ringde jag Håkans mamma, Märta, och bad henne prata tillbaka livet i honom, få honom på fötterna igen. “En man får väl ändå resa sig, inte dränka sig i sorger?” sa jag, och viskade att jag knappt orkade längre.
Jag väntade ett varmt ord, kanske en hand på min kind. Istället hörde jag hennes mörka röst: “Du är inte den enda som har det tufft. Men du är kvinna, och måste bära, för en kvinnas svaghet hör inte hemma i svensk folkmylla. Vi håller ihop familjen, Sigrid. Biter ihop, sluter ögonen och sväljer tårarna. Det här är ödet, din lott och du får bara kliva vidare, utan klagan.”
De orden stack in i mig som isande vind under höstmarknaden.
Och hon var själv kvinna borde förstå. Hennes man var lika loj, men i stället för att vi hjälptes åt, sa hon bara att jag skulle bita ihop. Hur mycket ska man orka? Livet är vårt enda, och visst borde vi få vandra det lätt och med glädje. Hinder kommer men inte så här. En kvinnas öde i Sverige borde vara att le och bli älskad, att vara sig själv, inte bara hålla ihop gamla husväggar i storm.
