Den här händelsen utspelade sig i en svensk skola, någonstans i Småland, år 1986. De enda vittnena var åttaåriga barn, och ingen av dem berättade vad som egentligen hade hänt. Historien blev aldrig känd utanför klassrummet. Inte ens föräldrarna, som förmodligen ändå fick reda på detaljerna, riktade några anklagelser mot lärarinnan. Ingen sade någonting.
Jag hörde denna historia först många år senare, direkt från lärarinnan själv Elsa Löfgren, låt oss kalla henne så. Hela livet har hon burit på skuldkänslor över vad som hände med den där eleven, pojken hon behandlade alldeles för hårt. Det var en plågsam berättelse för henne, och ärligt talat vet jag än idag inte riktigt vad jag tycker om det hela.
Allting började när Elsa Löfgren, en ung och orutinerad lärare på 22 år, fick sitt första uppdrag i en mindre svensk stad. Hon var full av ambition det handlade om att bevisa sitt värde, både som pedagog och som människa. Det märktes redan från början att Elsa hade en naturlig känsla för sitt yrke. Hennes klass, som hade blivit extra noggrant sammansatt eftersom parallellklassen var inriktad på specialstudier, visade snabbt goda resultat. Både föräldrar och skolledning var nöjda, och några större problem med disciplinen var det inte.
Men som i alla klasser fanns det några elever som ville tänja gränserna. Elsa lyckades dock vinna de flesta över, hon engagerade dem och fick dem att delta i klassens gemenskap. Alla utom en.
Pojkens namn var Mattis, och han kom från ett splittrat hem. Hans mamma tog knappt hand om honom såg bara till att han fick mat. Annars fick han klara sig själv, lite som ogräs i vägkanten. Mattis visade inget intresse för att prata med andra barn, och än mindre med vuxna.
Elsa försökte envist att närma sig Mattis. Hon bjöd in honom, försökte prata och hitta gemensamma nämnare, men han gjorde tvärtom han trotsade henne öppet. Han kunde krypa in under bänken och grimasera så hela klassen brast ut i skratt. Han svor högt, kallade klasskamraterna de värsta saker och gjorde flickorna ledsna. Han rökte demonstrativt på skolgården, något som inte ens de äldsta vågade.
Och om någon påpekade hans beteende, svarade Mattis kaxigt och utmanande:
Och vad tänker du göra åt saken?
Men det värsta var Mattis brukade spotta på alla. Han nöjde sig inte med glåpord, han samlade upp saliv och spottade högljutt på nästan varje barn i klassen, en efter en. Smutsigt, motbjudande.
Elsa hade tagit otaliga samtal med honom. Hon hade försökt förklara, tillrättavisa, till och med skämts för honom. Ingenting hjälpte tvärtom, Mattis blev bara värre.
Till slut begav sig Elsa hem till hans mamma. Normalt sett vände hon sig aldrig till föräldrarna på det här sättet, men nu såg hon ingen annan utväg.
Vänligen, prata med honom. Han lyssnar inte på mig han har redan spottat på alla barn, snart är det min tur.
Mamman lovade hjälpa till, och i ren frustration slog hon sonen med en brödkavel. Dagen efter kom Mattis till skolan blåslagen, blicken fylld av hat.
Samma dag utökade han sin “krigszon”, och började nu spotta i korridorerna under rasten. Först gjorde han det i smyg, men sedan helt öppet. Han verkade njuta av att förnedra de andra barnen, skrockade skadeglatt när någon började gråta.
De äldre eleverna försökte sätta honom på plats. De grep tag i honom, gav honom stryk och förmanade honom. Men Mattis förblev lika kaxig och svor ännu värre åt dem när han sprungit iväg.
Så fortsatte det, dag ut och dag in. Men kulmen kom när han en dag spottade ett kyligt saliv på huvudet på Gunilla, den älskade geografiläraren. Alla barn såg vad som hände, även om Gunilla knappt märkte det själv. Några gymnasieelever berättade för henne, och såg sedan till att Mattis hamnade hos skolsköterskan.
Elsa, det här kan inte sluta väl, suckade den gamla skolsköterskan när Mattis återvänt till klassen.
Jag har redan försökt allt, han blir bara värre.
Vissa barn förstår bara sitt eget språk, sa sköterskan eftertänksamt.
Vad menar du, att jag ska spotta tillbaka? snäste Elsa trött.
Ja, jag vet inte…
Samtalet tog slut där, men tanken fastnade i Elsas huvud. Mattis lugnade ner sig i några dagar efter att ha fått stryk, men sedan började allt om.
En dag fyllde flickan Lovisa år. Hon bjöd klassen och läraren på Marabou-choklad, och alla sjöng för henne. Då reste sig Mattis och spottade henne rakt i ansiktet. Lovisa brast i gråt, och Mattis log hånfullt och utmanande åt Elsa:
Och vad gör du nu då, fröken?
Det var då Elsa nådde sin gräns.
Hon bad Mattis att ställa sig framme vid tavlan, låste klassrumsdörren och såg på sina tysta elever med allvar i blicken.
Ställ er upp, ni som har blivit spottade på av Mattis, sa hon.
Nästan alla barn reste sig.
Vi har många gånger berättat för dig, Mattis, att det här är vidrigt. Men du verkar inte förstå. Nu ska vi visa dig vad det känns som.
Elsa tog ett djupt andetag och sa:
Alla ni får nu en gång var spotta på Mattis. Fina människor gör såklart inte detta, men ni ska förstå känslan. Jag vet inte annars hur han ska förstå.
Barnen gick tysta fram mot honom. Mattis flydde mot dörren, men kom inte ut. De tryckte in honom i ett hörn vid handfatet och en efter en spottade de på honom. Vissa gjorde det hårt, andra försiktigt och skamsna. I princip alla deltog först några, sedan resten. Det var tyst i klassrummet, bara Mattis snyftande hördes.
När alla satt sig igen var det svårt att se på honom. Han satt hopkrupen, saliven och tårarna rann över hans ansikte. Ingen yttrade ett ord.
Elsa såg länge ut över klassen.
Jag skäms. För mig, för honom, för oss alla, sa hon lågt.
Barnen sänkte sina blickar.
Minns den här dagen, fortsatte hon, och förolämpa aldrig någon med varken ord eller handling. Ni såg vad som kan hända.
Hon öppnade dörren med kraft. Mattis sprang darrande ut.
Jag behöver inte påminna er om att detta stannar mellan oss, viskade Elsa, ni förstår själva.
Mattis kom inte till skolan nästa dag, eller dagen efter det. Då gick Elsa hem till honom. Hon förberedde sig på en jobbig diskussion, men mamman verkade vara helt ovetande.
Han är som inte sig själv, gråter hela tiden, vägrar gå till skolan, sa hon urskuldande.
Får jag prata med honom? undrade Elsa.
Hon satte sig på sängkanten där Mattis gömde sig under täcket.
Jag förstår att det känns tufft, sa Elsa, du är rädd att alla ska skratta åt dig. Men du är ju ingen fegis? De kanske skrattar, men det går över.
Han svarade inte.
Om du vill kan du byta klass där kanske barnen tycker om det du gör?
Mattis slängde av täcket och utropade med förtvivlan:
Jag ska aldrig mer spotta! Snälla, byt mig inte till en annan klass
Bra, svarade Elsa mjukt. Dina klasskamrater undrar och är oroliga för dig.
Mattis sänkte huvudet och sa inget mer.
Då ses vi i morgon, sa hon, strök honom över håret.
Ja… vi ses, mumlade han.
När Mattis några dagar senare kom tillbaka till klassen låtsades alla som om ingenting hade hänt. Från den dagen spottade ingen någonsin på någon mer i klassen.
När de slutade nian sade lärarna att de aldrig sett sådana sammanhållna elever.
Det är som om de har en gemensam hemlighet, skämtade några.
Elsa Löfgren flyttade senare till Göteborg och återvände aldrig till den lilla stadens skola. Åren gick, men minnet efter den där hemska dagen plågade henne fortfarande. Ofta undrade hon om hon hade förstört barnens psykiska hälsa.
Till slut, på mitt råd, försökte Elsa ta reda på hur det gått för Mattis. Hon fick veta att hans mamma senare gifte sig med en pensionerad kapten från Karlskrona. Mattis började på militärgymnasium på den styvpappans initiativ.
Idag är Mattis runt 45 år, arbetar som officer och håller kontakt med många gamla klasskamrater. Han har till och med besökt sin barndomsstad flera gånger.
På klassåterträffarna är det ingen som nämner dagen då Mattis blev omvänd inte ens på skämt. De minns den antagligen inte …
