Det här hände i en svensk lågstadieskola
Det här är en historia från en svensk lågstadieskola år 1986. Vittnen till händelsen åttaåriga barn berättade aldrig om vad som skett, så det blev inget samtalsämne bland föräldrar eller personal. Inte ens barnens föräldrar, som troligen fick reda på hur det gått till, klagade hos läraren. Ingen.
Jag fick själv höra allt från läraren själv. Hela sitt liv bar hon på skuldkänslor och ångrade sättet hon hanterade en viss elev på.
Det var verkligen en svår situation. Än idag vet jag inte vad jag egentligen tycker om det hela.
Jag hoppas ni vill dela era tankar efter att ha läst min berättelse
En ung lågstadielärare, bara 22 år gammal, fick sitt första jobb på en skola i en medelstor svensk stad. Hon var mer eller mindre själv fortfarande som en ungdom, utan egentlig erfarenhet men full av ambition. Hon ville verkligen visa att hon dög både som människa och som pedagog.
Och jag måste säga att hon lyckades ganska bra. Den klass hon fick bestod av de elever som blivit utvalda efter en noggrann sortering (det fanns en särskild spetsklass parallellt), och resultaten gjorde både skolledning och föräldrar nöjda. Det var inte heller några allvarliga problem med disciplinen.
I varje klass finns alltid några som testar lärarens tålamod. Så även för vår lärarinna vi kan kalla henne Linnea Friberg. Men hon lyckades hitta vägar till nästan alla barn, fick dem engagerade och såg till att även busfrön började delta i gemenskapen. Alla utom en
Simon var från en trasig familj. Hans mamma brydde sig knappt, bara han fick mat så räckte det. Han växte därför upp lite som ett maskrosbarn: för sig själv, utan förmåga eller lust att riktigt umgås med vare sig barn eller vuxna.
Linnea försökte gång på gång närma sig Simon, men han gjorde motsatsen av vad hon hoppades på. Han kunde sitta under bänken hela lektionen, göra grimaser mot de andra barnen och få hela klassen att skratta. Han svor högljutt, ropade fula ord så att alla hörde. Han retade, trakasserade och höll på tills många, särskilt flickor, började gråta. Han rökte till och med öppet på skolgården något som ingen annan i hans ålder ens vågade tänka på.
Om någon sa ifrån, svarade Simon sturskt:
Och vad tänker du göra åt det då?
Men det värsta av allt Simon spottade!
Det fanns inte ett enda barn i klassen som inte fått en spottloska på sig minst en gång.
Han gjorde det med tydlig skadeglädje: samlade så mycket saliv han kunde och fyrade iväg en riktig loska på sin utvalda. Det var rent ut sagt vidrigt.
Linnea försökte prata med honom om och om igen, skämdes över hans beteende och förklarade varför man inte beter sig så mot andra. Ingenting hjälpte. Han spottade bara ännu mer.
Till slut bad Linnea hans mamma om hjälp. Hon brukade inte blanda in föräldrar, men nu såg hon ingen annan utväg.
Snälla, prata med din son. Han lyssnar inte på mig alls. Han har spottat på alla, det dröjer väl inte innan han är på mig också.
Mamman lovade att hjälpa till och slog sonen med en piasavakvast. Simon kom till skolan blåslagen, med blicken full av hat.
Samma dag utökade han sitt revir han spottade nu i korridoren under rasterna. Först i smyg, sedan öppet, mot elever från andra klasser.
Han njöt av att plåga andra, skrattade när andra barn blev äcklade eller gråt. Man förstod aldrig varför han ens vågade reta de äldre, då han själv var en liten spenslig kille som verkade sakna självbevarelsedrift.
De äldre eleverna tog ibland fast honom och gav honom stryk släppte honom sedan, och han skrek fula ord efter dem på svenskt vis.
Sammanfattningsvis: Man kan lugnt säga att hela skolan hade fått nog av Simon.
Det hela nådde sin kulmen när han spottade rakt på huvudet på skolans mest omtyckta lärarinna geografiläraren. Han stod uppe på trappan och spottade på alla som passerade nedanför. Den här gången råkade det bli läraren, som själv inte ens märkte vad som hände det gjorde däremot eleverna i årskurs 9, som berättade för henne och sedan gav Simon ordentligt med stryk. Han fick tas till skolsköterskan.
Linnea, det här kommer sluta illa om det fortsätter såhär, sa skolsköterskan bekymrat när Simon försvann ut från mottagningen. Du måste göra något.
Jag har gjort allt! Inget hjälper, han blir bara värre, svarade Linnea uppgivet.
Sådana som han Förstår bara sitt eget språk, sa sköterskan eftertänksamt.
Så vad vill du? Ska jag spotta tillbaka på honom så han fattar? snäste Linnea surt.
Ja, jag vet inte svarade sköterskan.
Sedan glömdes samtalet bort, men de orden fastnade hos Linnea.
Efter slagsmålet var Simon tyst ett tag, men snart var allt tillbaka till det gamla.
En dag hade en flicka i klassen födelsedag. Hon bjöd på Marabou-choklad, hela klassen och Linnea sjöng för henne. Simon? Han gick förstås fram och spottade henne rakt i ansiktet. Flickan grät och Simon log utmanande mot läraren: Vad ska du göra åt det då?
Linnea såg rött.
Hon kallade fram Simon mot tavlan.
Utan ett ord låste hon klassrumsdörren. Hon såg ut över de tysta, förvånade barnen och sa med fast röst:
Ställ er upp, alla som blivit spottade på av Simon.
Nästan alla reste sig.
Vi har försökt prata, förklara, men han lyssnar inte. Han förstår oss inte. Nu måste vi visa hur äckligt det är. Jag ger er tillåtelse, för en gång, att göra något väldigt fult. Uppfostrade människor gör inte såhär, men vi har ingen utväg. Gå fram, allihop, och spotta på Simon varsin gång. Jag vet inte hur vi annars kan få honom att förstå.
Barnen gick fram, en efter en. Några gjorde det med nöje, andra tydligt besvärade och motvilliga. Men nästan alla gjorde det. Några väntade och såg på, men stämningen i klassen var tung och allvarlig ingen sa ett ord.
Enda ljudet var Simons snyftningar.
När alla hade satt sig igen, såg han förstörd ut.
Beskrivningen lämnar jag till fantasin föreställ er själva, hur det är att sitta på golvet, indränkt av spott från trettio barn.
Simon satt hopkrupen, huvudet i händerna, tårarna rann. Ingen behövde säga något hans skam var klar för alla.
Linnea såg ut över klassen. Tystnaden dånade.
Jag vet inte hur ni känner, men jag skäms. För mig själv, för honom, för er alla.
Barnen såg ner i bänkarna.
Minns den här dagen, sa Linnea tyst, och skada aldrig någon annan varken med ord eller handling. Ni har själva sett vad som kan bli följden.
Hon låste upp dörren. Simon rusade ut.
Jag tänker inte säga att det här måste vara vår hemlighet. Jag vet att ni själva förstår, viskade Linnea. Ni kan gå.
Simon syntes inte till resten av den dagen. Inte ill någon dag efter.
Linnea tog mod till sig och gick hem till honom. Mamman, som inte visste något om vad som hänt, släppte in henne.
Han mår inte bra, sa hon ursäktande. Gråter hela tiden. Vill inte till skolan.
Jag kan prata med honom, föreslog Linnea.
Simon låg gömd under täcket. Linnea satte sig ner bredvid.
Jag förstår, det känns orättvist och svårt, sa hon och la handen på hans huvud. Du tänker nog att alla kommer håna dig nu.
Simon sa ingenting.
Men du är väl ingen fegis? Kanske skrattar någon, men ingen tänker skada dig.
Han var tyst.
Eller vill du byta klass? Kanske tycker dom om det om du börjar spotta på dem också, sa Linnea svagt.
Simon for upp under täcket med tårar i ögonen.
Jag ska aldrig spotta mer! skrek han hest. Snälla, byt mig inte!
Bra. Dina klasskamrater är faktiskt oroliga, vet du, för att du inte är i skolan.
Simon sa ingenting, men han andades lugnare.
Linnea rufsade honom i håret:
Då ses vi imorgon, eller hur?
Imorgon, viskade Simon.
När Simon kom tillbaka behandlade alla honom som om inget hade hänt.
Ingen mer spottades i klassen.
Flera år senare var det den mest sammansvetsade klass lärarna sett på länge.
Det verkar som om dom delar en hemlighet, skämtade folk ibland.
Linnea, som efter några år flyttade till en annan stad och aldrig besökte skolan igen, glömde aldrig vad som hänt. Hela livet grubblade hon över om hon gjort fel om hon sårat barnen för livet.
Till slut rådde jag henne att leta reda på Simon.
Hon gjorde det.
Det visade sig att när Simon gick i sjätte klass gifte sig hans mamma med en officer, som såg till att han kom in på Försvarets gymnasieprogram. Idag är Simon själv officer, dryga 45 år, håller kontakt med sina gamla klasskamrater och besöker ibland sin barndomsstad.
Och på återträffarna nämner ingen någonsin vad som hände den där dagen. Inte ens på skämt. Kanske har de glömt eller valt att göra det.
Personligen lärde jag mig hur djup en lärarroll kan gå. Ansvar kan skava och tvinga oss att ifrågasätta oss själva. Det viktigaste, tror jag, är ändå att vi ser varje barn också de svåraste som en människa man aldrig vänder ryggen till.
