Min dotter, ska jag vänta dig på söndag? frågade jag min dotter.
Självklart, svarade hon.
Jag förberedde allt hemma inför att barnen skulle komma. Ville verkligen bjuda dem på något riktigt gott. Lägenheten skurades från topp till tå och jag själv piffade upp mig lite extra. Bordet dukades med allt smaskigt jag kunde åstadkomma, det enda som återstod var att gästerna skulle dyka upp.
Men ingen dök upp på avtalad tid. Jag hann redan börja tänka katastroftankar hade det hänt dem nåt?
Egentligen hade jag tänkt ge ungarna en rejäl slant i present. Jag visste ju hur de drömde om en ny bil. Så jag slog banden till min dotter. Hon svarade, med världens mest morgontrötta röst:
Mamma, jag glömde helt bort att vi skulle komma till dig.
Du menar att jag slitit i två dagar för att förbereda för ingenting? Särskilt som det faktiskt råkar vara min födelsedag idag.
Mamma, vi kommer imorgon, jag lovar. Vi har haft så fullt upp så det bara trillade ur huvudet. Ta det lugnt.
Jag la på luren och kände mig så fruktansvärt låg. Allt smarrigt jag gjort åkte rakt ner i soptunnan. Sen packade jag väskan, tog med pengarna jag tänkt ge barnen och tog första tåget till Visby på Gotland en riktig semesterort!
Och vilken resa det blev!
En dag i Almedalsparken kom en man fram och bjöd med mig på en kopp kaffe. Han hette Filip och hade tidigare varit domare. Lättsam, rolig och lagom pratsam. Han hade mängder av roliga historier på lager, och jag berättade om mitt liv.
Vi blev jättekära, sådär på äldre dar. Innan det var dags att resa hem frågade Filip om jag ville flytta in hos honom.
Jag har en fin lägenhet och pensionen tickar in. Tänk vad mysigt vi kan ha det gå på bio, fika, bara lata oss tillsammans.
Vad skulle jag svara? Jag hade ju barn, barnbarn och hela körens.
Men hur blir det med dem då…
De har sina liv. De lär dyka upp ibland och hälsa på, försäkrade Filip.
Då slog en bild av min dotter och hennes glömska in i huvudet, och jag tackade ja.
En vecka senare kom jag hem igen. På ytterdörren hängde ett fint A4-papper: Hjälp oss hitta denna kvinna!
De letar efter dig, eller hur? sa Filip och flinade.
Det måste vara min dotter, sa jag.
Hon visste alltså inte att du var på semester?
Nej, det visste hon inte.
Just då hördes klampande steg i trappan och där stod min dotter.
Mamma, var har du varit? Vi har letat överallt!
Jag har varit på semester, kan man inte få ha lite egna bekymmer och nöjen? Det här är Filip. Vi ska flytta ihop.
Jag fattar ingenting.
Ta det lugnt, inget har hänt med mig. Vill du inte att jag ska vara lycklig?
Jo, så klart.
Bra. Kom nu, så ska du få några gotländska souvenirer. Skulle du själv våga svänga åt ett så oväntat håll?Min dotter stod först tyst, verkade samla ihop sina tankar. Sedan såg hon på mig med nya ögon, nästan som om hon plötsligt såg något hon aldrig tänkt på förut.
Mamma jag visste inte ens att du ville resa iväg sådär. Eller att du kunde. Förlåt att vi tog dig för given.
Jag log och kramade henne, för nu förstod jag. Ibland behöver man kliva åt sidan från sitt gamla liv för att hitta lusten igen ibland, till och med, för att väcka barnens kärlek på nytt.
Jag lovar bättra mig, sa hon och skrattade lite generat. Filip räckte fram en gotländsk karamell till henne.
Och precis där, i farstun, fnissandes över souvenirer och nya planer, insåg jag: Livet blir sällan som man tänkt sig och det är det bästa med det.
Från och med nu skulle jag låta världen överraska mig. Även min egen familj och definitivt mig själv.
