30 mars
I morse böjde jag mig ner mot Bella, min gamla schäfertik. Hon såg på mig med den där resignerade blicken och vände bort huvudet. Hopp hade hon slutat känna för länge sedan hon visste allt om människor vid det här laget
På gatan kallade folk oss bara hundflocken. Men jag brukade alltid rätta dem: Det är inget gäng. Det är fem hundar som håller ihop för att överleva.
Ledaren bland dem var Bella. Det var tydligt att hon en gång varit sällskapshund, men hennes ägare övergav henne när de flyttade och tittade sig inte ens om. Hon höll de andra nära, skyddade dem, samlade ihop dem höll ihop den lilla familjen på våra gator här i Malmö.
Jag matade dem varje dag. På väg till jobbet, och på kvällen när jag gick hem. Varje gång jag dök upp, började fem svansar, vissa ringlade sig som kanelbullar, andra pekade rakt ned, att slå så vilt att det såg ut som propellrar. Glädjen i deras ögon gjorde ont i mitt bröst. De hoppade, tryckte sina blöta nosar mot mina händer, slickade mig försiktigt om fingrarna. I deras blickar kunde jag läsa allt tacksamhet, tillit, och en liten glimt av hopp.
På vad hoppas en hund som blivit lämnad att dö på en trottoar? Ändå hoppades de. Trodde. Älskade. Därför gick jag aldrig ut tomhänt de väntade. Och jag lät dem aldrig vänta förgäves.
Men i morse kom bara fyra av dem springande när jag svängde runt hörnet. De gnydde och kastade oroliga blickar mot slutet av gatan. Jag förstod genast att något var fel.
Med en tung suck ringde jag jobbet och förklarade att jag skulle bli sen.
Längst bort på den långa gatan i vårt bostadsområde, under ett snår, låg Bella. Hon hade blivit påkörd. Här gör vägen en skarp sväng och bilarna kör ofta fort. Den här gången gick det illa.
Fyra små hundar ylade dämpat och tittade på mig med sina mörka ögon jag var den enda människa de fortfarande litade på.
Jag satte mig bredvid Bella. Tårarna rann ur hennes ögon. Hon såg på mig, uppgiven, och vände bort huvudet igen. Att hoppas hade hon slutat med för länge sedan. Människor var inget nytt för henne. Det enda som oroade henne var vad som skulle hända med hennes fyrbenta vänner.
Så det blev så här viskade jag och strök henne över pannan. Gör det ont?
Jag tog upp mobilen och förklarade på jobbet att jag skulle behöva ta ut en semesterdag.
Sen hämtade jag bilen, la henne försiktigt på baksätet. De andra fyra hoppade bredvid, tryckte sina kroppar mot min handflata som för att säga tack.
På djurkliniken i Limhamn undersökte veterinären henne noggrant, sedan suckade han:
Det bästa vore att låta henne somna in. Hon har för många frakturer. Chansen att hon klarar sig är liten, och det kommer kosta mycket omkring femtontusen kronor
Finns det en chans? avbröt jag snabbt.
Det finns alltid en chans, sa han ärligt. Men hon kommer lida. Är det värt det?
Det är det, sa jag utan att tveka. För mig är det det. Och för henne också. Dessutom väntar hennes fyra vänner på henne. Hur skulle jag kunna möta deras blick annars?
Veterinären såg länge på mig, sen nickade han.
Okej. Då kämpar vi.
En vecka senare fick jag hämta Bella. Under tiden hade de andra fyra stannat utanför mitt hus, dag ut och dag in. När vi sågs ylade de högljutt av glädje till och med Bella försökte vifta på svansen och slicka sina vänner, trots smärtan.
Jag bar in henne i huset, gick ut igen till hennes flock och pratade med dem om ansvar, om att ett hem innebär nya regler, och att mycket av det de gjort på gatan nu måste förändras.
De satt tyst och lyssnade, lika koncentrerade som barn på första skoldagen. Jag pausade, log och sa:
Jaha, vad väntar ni på? Kom in.
Och så öppnade jag grinden.
Bellla återhämtade sig oväntat fort. Hon försökte jämt resa sig för att gå ut till de andra, men jag höll noga koll så hon inte överansträngde sig. När benen var hela igen och hon kunde gå stadigt, satte jag ett speciellt halsband på henne guldpläterat, med en liten bjällra hängande i.
Nu går jag till jobbet lite tidigare. Jag vandrar längs de tomma gatorna här i Malmö, fem koppel i handen: fyra små busiga med gulliga ringlande svansar, och Bella, min gamla schäfertik, i sitt fina, klingande halsband.
Ni skulle se hur de ser sig omkring. Nu har de ett hem. Och Bella har sitt halsband och bär det med huvudet högt.
För er är ett halsband bara ett halsband. Men för en hund är det tydligt: så går bara den som blivit respekterad.
Så går vi nu: människan som vägrade vända bort blicken, och fem hundar som aldrig slutade hoppas, aldrig slutade älska trots allt som hänt.
Vi går, och vi är glada. Över vad? Det vet jag inte. Kanske över varandra. Kanske för solen. Kanske för att det fortfarande finns kärlek här i världen.
Och när man ser in i deras ögon, förstår man: så länge sådana ögon finns kvar så är inte allt förlorat.
