Karin stod i hallen, pratade strängt med sin egen spegelbild. Dräkten satt okej. Håret höll sig på plats. Ansiktet tja, fyrtiosju år går inte att dölja, men det såg åtminstone jämlikt ut. Det viktigaste: inte darra. Det är bara ett jobb. Bara ett nytt kontor, nytt skrivbord, nya samtal.
I tjugo år höll jag på med arkivering, svarade på samtal, log mot besökare som verkligen inte förtjänade det, och kokade kaffe till cheferna med sådan skicklighet att jag nästan blev befordrad till kafeterians föreståndare. Och ändå hamnade jag på den ökända nedskärningslistan. Sånt är livet.
Så nu väntade en intervju. Första gången på tjugo år.
Min väninna Siv hade följt med som moraliskt stöd och mumlade i hissen:
Du, du måste tro på dig själv nu. Tjugo år i branschen det är ingen lek.
Tjugo år, ekade jag. Ändå blev man överflödig.
Äh, du har erfarenheten, det är värt något.
Siv, sa jag, nu får du kila till ditt.
Företagets kontor låg på en lugn bakgata i centrala Stockholm. Fyravåningshus med kolonner, glasdörrar och en vakt i kavaj i entrén. Jag sträckte litet på mig. Andades in, andades ut. Gick in.
Receptionisten pekade upp mot tredje våningen.
Direktören väntar på er. Rum trehundratvå.
Tredje våningen. Korridor. Dörr med namnskylt i mässing.
Jag knackade. Öppnade. Och stannade bakom skrivbordet satt Per.
Mitt ex. Samma Per som jag en gång dragit ut en sticka ur fingret på, matat med kanelbullar under plugget, och förlåtit det som inte skulle förlåtas. Han som gjorde så att jag inte sov ordentligt på tre år.
Han såg på mig. Jag såg på honom.
Det blev en sån där lång tystnad, efter vilken man antingen går direkt eller stannar. Något tredje finns inte.
Så det här, tänkte jag nästan lugnt, är ödet med svart bälte i ironi.
Per såg oväntat pigg ut. Snygg kostym. Frisyr klippt med precision. Ett sånt där utseende som signalerar att han för länge sedan slutit fred med sitt samvete. Grånande tinningar. På skrivbordet låg en laptop, en kalender och en liten kaktus symboliskt så det förslår.
Karin, sa han bara. Inte Fru Olsson, inte God morgon, bara Karin. Som om vi skiljts igår kväll.
Hej, Per, svarade jag så sakligt jag kunde.
Han nickade mot stolen framför sig. Jag slog mig ner och la handväskan i knäet. Det kändes viktigt att hålla i något åtminstone väskan.
Jag har din ansökan här, sa Per och nickade mot bordet, Jag har läst.
Okej.
Tjugo år som sekreterare. Imponerande.
Mm.
Han talade formellt, neutral ton, såg inte direkt på mig utan åt sidan. Så där man gör när man förstår allt men låtsas som det regnar.
Jaha, kör vi professionella masken nu? Okej, jag spelar med, tänkte jag.
Kan du berätta om ditt senaste arbete? frågade Per.
Där började det. Sakligt, strukturerat: arbetsuppgifter, arbetsmängd, system, personalansvar. Samtidigt pågick ett helt annat samtal i mitt huvud.
Det här är ju han, han som sa du förstår mig aldrig och stack iväg till Malin på ekonomi.
Vilka program har du jobbat i? frågade han.
Jag rabblade. Samtidigt tänkte jag att det är han som gjorde så att jag knappt åt på månader och inte sov på ett halvår.
Delade du på ansvaret för externa möten och förhandlingar?
Absolut, jag ansvarade för att samordna avtal och fixa möten på ledningsnivå.
Här sitter han nu. Bakom skrivbordet. Snygg kavaj och allt.
Per nickade, skrev något i sin kalender, eller verkade skriva. Jag sneglade på hans penna och tänkte på livets råa humor.
Utanför var det Oktober i Stockholm, gruset, de blöta löven, det vanliga. Men innanför de här väggarna fanns åtta års tystnad, en skilsmässa, bråk om lägenhet, ännu ett bråk om landställe, nätterna då jag ringde Siv utan att kunna säga ett ord.
Och nu sitter han där med sin kaktus.
Varför slutade du på förra jobbet? Hans röst var lika mjuk, lika professionell.
Nedskärningar. Hela avdelningen lades ner.
Jag förstår, sa han och nickade. Var du van att arbeta nära vd och ledningsgrupp?
Dagligen. Det ingick i tjänsten.
Och sekretess?
Javisst.
Nu såg Per rakt på mig. Några sekunder. Jag höll blicken utan att blinka, utan varken leende eller ilska.
Bra, sa han, lade ner pennan. Skulle vi kunna fortsätta samtalet över en kopp kaffe, lite mer informellt?
Där kände jag hur något spände till inom mig. Inte rädsla, något annat väntan på att nu blev det allvar.
Absolut, svarade jag lugnt.
Per reste sig, promenerade bort till lilla kaffebryggaren vid fönstret. Jag såg på hans rygg och undrade vad som skulle komma nu något viktigt, eller bara olustigt.
Bryggaren fräste.
Du ser bra ut, sa Per plötsligt, utan att vända sig, nyss över till du.
Jag svarade inte.
Han satte koppen framför mig, gick tillbaks, satte sig.
Seriöst, upprepade han.
Jag tittade på kaffet. Och på honom.
Tack, sa jag så jämnt det gick.
Han tittade på sin kopp.
Karin, jag vill säga något. Inte som chef, utan som… någon som känner dig.
“Jaha, nu börjar det”, tänkte jag, “Intressant, kanske farligt.” Som när piloten kommer ut med ansiktet som antyder att nu blir det ett ovanligt men viktigt besked.
Det känns bra att du är här, sa han.
Bara slumpen, svarade jag.
Han log svagt.
Kanske det. Men jag är glad. Ärligt. Du är yrkesperson, det syns. Jag behöver exakt en sådan.
Jag fattar.
Men, han dröjde med orden, balanserade dem som på våris. Jag vill att vi från början förstår varandra rätt. Utan gamla historier. Som ett tomt blad, så att säga.
Där var det.
Jag ställde ner koppen.
Tomt blad. Så kallar man alltså åtta år, en separation, bråk om lägenhet ett blankt papper. Tre månader utan aptit också, antar jag.
Jag satt och såg lugnt på honom, som man ser på något man måste kolla igenom innan man väljer.
Per, sa jag. Menar du att jag får jobbet om jag låtsas att inget hänt?
Han höjde ett ögonbryn.
Jag menar att vi börjar om. Det är inte samma sak.
Jo, sa jag stilla. Det är det.
Tystnad. Kaktusen stod oförskämt oberörd.
Hör du, fortsatte jag, jag tänker inte älta gammalt. Jag har varken lust eller tid. Men jag tänker heller inte låtsas att det aldrig funnits. Det är mitt liv, inte en sida någon bara kan vända.
Han såg på mig. Tyst.
Jag är här för en jobbintervju, fortsatte jag. Inte för en kväll i nostalgi. Om du behöver en professionell chef för administrationen, då diskuterar vi villkoren. Om du vill ha någon som låtsas att förflutna inte existerar, då är det inte jag.
Jag lyfte koppen igen. Kaffet var bra, och det noterade jag med en slags egendomlig, opåverkad glädje.
Per var tyst. Han såg på mig med en blick jag knappt kände igen först det var respekt.
Du har ändrats, sa han.
Ja, sa jag. Åtta år har gått.
Per reste sig, gick till fönstret och stod där en stund innan han vände sig om.
Karin. Nu var hans röst låg. Jag vet att jag betedde mig illa. Det är inte ett tomt blad. Du har rätt. Det hände. Jag gjorde fel.
Jag såg på honom.
Det hade jag inte trott. Inte alls.
Under åtta år hade mitt huvud gått igenom tusen scenarier. Han blir arg. Han låtsas inte känna igen mig. Han är överlägsen. Men att han bara skulle erkänna sitt fel det fanns inte bland alternativen.
Det är faktiskt lite skönt att höra, sa jag efter en paus. Om än sent.
Ja, sa han, sent.
Nu blev tystnaden bara stilla, som när allting redan är sagt.
Rörande jobbet, sa Per till slut. Jag vill gärna erbjuda dig tjänsten som administrativ chef. Det är ett steg upp från sekreterare. Bra villkor. Valet är ditt.
Jag funderade.
Jag ska tänka på saken, sa jag.
Bra.
Jag reste mig, tog väskan. Per reste sig också, på ett vanligt mänskligt sätt.
Karin, sa han när jag höll handen på dörren.
Jag vände mig om.
Tack för att du inte gick ut direkt när du såg mig.
Jag log snett.
Jag trodde inte heller jag skulle stanna, sa jag ärligt.
Ute i korridoren stannade jag ett ögonblick, lutade pannan mot den stängda dörren.
På gatan väntade Siv med en pappmugg från automaten. Hon läste av mig på en sekund.
Nå?
De erbjöd mig jobbet, svarade jag.
Bra tjänst?
Ja, Administrativ chef.
Oj! Siv blev tyst. Och direktören?
Per.
Siv stirrade.
Per? Din Per?
Ex-Per, korrigerade jag.
Och vad sa du?
Att jag skulle fundera.
Jag tog muggen av henne och sörplade lite. Automatkaffet var förstås sämre än det där uppe men på något vis kändes det hemma.
Vi gick nedför bakgatan bland prasslande höstlöv. Solen värmde knappt, den var bara där för sällskapets skull.
Men nu är det mitt beslut. Inte hans, log jag svagt. Inte hans. Det är säkert.
