Jag vill berätta om en insikt som drabbade mig sent i livet. Tyvärr insåg jag saker som var mycket obehagliga, men bättre sent än aldrig.
Jag förstod varför jag satt ensam i min lilla lägenhet i Malmö, sjuttio år gammal. Mina barn har inte hört av sig på över tio år, och mina barnbarn vet inte ens att jag finns. Hur blev det så här?
Först nu i ålderns höst förstod jag att jag hade levt mitt liv på fel sätt och gjort val jag djupt ångrar. Men tiden går inte att vrida tillbaka.
Jag har alltid sett mina barn som oförnuftiga höns. Jag försökte ständigt styra dem, visa vad som var rätt väg och tala om hur livet borde levas. Om de inte lyckades på en viss punkt pekade jag genast ut deras misstag med min älsklingsfras: Hade du bara lyssnat på din mamma, så hade allt sett annorlunda ut.
Jag stack verkligen näsan i allt mina barn gjorde även i deras mest privata angelägenheter. Jag trodde att utan mig skulle de inte kunna klara sig över huvud taget. Jag kunde anmärka och säga spydigheter även inför vänner och släktingar, mitt i människor.
Sakta men säkert drog sig barnen undan, och nu är vi främlingar för varandra. När mitt barnbarn föddes var det ingen som berättade det för mig jag hörde det från folk jag knappt kände.
Jag har försökt kontakta dem, ringt, mejlat, men det har varit fullständigt fruktlöst. De sa, med kyligt lugn:
Om vi nu är så dumma, mamma, prata då med folk som är smartare. Vad ska du med oss till?
Det tog lång tid innan jag insåg att man måste bemöta sina barn som vuxna, med full respekt. Det de behöver är en mamma som alltid finns där med en varm kanelbulle och en kopp te, någon som lyssnar och stöttar, inte dömer eller styr.
Man ska aldrig lägga sig i sina barns privata liv. Det är deras liv. De har rätt att välja sin egen väg. Nu sitter jag ensam. Och vad spelar det för roll om jag är så klok?
Ta hand om era barn, annars kommer ensamheten och knackar på dörren när ni blivit gamla.
