Allt verkade vara i sin ordning. Enligt ultraljudet var barnet helt friskt. Men förlossningen blev svår. Det blev en flicka, men med stora problem. Så pass allvarliga att läkarna försökte övertyga mig om att lämna bort henne.
Flickan låg i en kuvös. När min man kom på besök berättade överläkaren för honom att barnet kanske inte skulle klara sig, och även om hon gjorde det, så skulle hon bli en belastning. Han tänkte länge och bestämde sig för att det bästa var att lämna henne för att inte förstöra sitt liv. Jag sa ingenting sorgen hade tagit över.
Men innan jag blev utskriven sa jag att jag aldrig skulle överge min dotter. Min man packade sina saker och lämnade. Jag kom hem till en tom lägenhet med barnet. Ensam. Jag bestämde mig för att kämpa för min dotter. Jag besökte sjukhus och specialister och tog varje chans som fanns. Till slut gav det resultat.
Stödet kom från många andra mammor, även de med sjuka barn. En dag på sjukhuset träffade jag en man. Han berättade sin historia. Hans hustru hade lämnat honom för en yngre man, de hade inga barn, och nu tillbringade han dagarna ensam.
Han tittade på min svårt sjuka dotter med sådan ömhet att tårarna svämmade över. Han hjälpte oss. Med sina råd, sin kunskap och sina pengar. Vi kom varandra så nära att vi snart inte kunde vara ifrån varandra. Vi gifte oss.
Nu är min dotter nästan helt frisk. Och vi har fått tillökning i familjen: en liten pojke.
