Agnes hade aldrig kommit hem från jobbet tomhänt. Nej då, hon tyckte faktiskt det var lite mysigt att svänga förbi Hemköp och köpa en liten flaska rödvin för kvällen det kändes vuxet och bra, även om hon oftast åt makaroner till. Men den här kvällen möttes hon av något ovanligt: hennes sambo, Sven, stod och packade en väska mitt i vardagsrummet.
Ska du äntligen ta det där extrajobbet på Ica jag föreslog? Eller ska du bara ut och ta en kvällspromenad? frågade Agnes, halvt på skoj.
Nej, Agnes. Jag drar. Jag lämnar dig, din jubelidiot.
Agnes blev så ställd att knäna vek sig och hon sjönk ner på köksstolen. Med lite sarkasm undrade hon: Mår du bra, Sven? Vi har två små barn! Jag plockade upp dig från biltvätten när du inte ens hade ett par rena strumpor. Jag tvättade dig, matade dig, satte dig på benen. Medan du suttit hemma och blängt på TV har jag svettats på jobbet och betalat hyran…
Jo, men det räcker nu. Ungarna kommer jag inte överge, men dig är jag less på. Jag är trött på att du varje kväll kommer hem med ännu en flaska vin, och påstår att du förtjänar en paus. Men Sigrid är inte sån. Hon luktar inte sprit snarare mjuk choklad och vårsol.
Så du drar till Sigrid? Vet du ens vem hon är? Hon kom ju från ingenstans, flydde från någon stad i Småland. Ingen vet varför. Snälla Sven, är du verkligen så naiv?
Sven hade redan slutat lyssna. Han sparkade igen dörren så blommorna darrade, och därmed gick sista tåget till försoning.
Agnes blev knäckt. Nu blev vinet ännu svårare att låta bli. Hon började komma sent till jobbet hos syateljén, ibland med sådan baksmälla att hon inte ens kunde trä på tråden i nålen. Veckorna seglade förbi Agnes drack varenda kväll, ibland glömde hon till och med laga middag till barnen. De levde på falukorv och köttbullar på förskolan.
Hemmet sjönk allt längre ner i förfall diskbergen växte, grytorna möglade och barnen såg ut ständigt varit på kosläpp. Till slut kom socialtjänsten och tog barnen ifrån henne. Hon fick höra att det fanns en chans kvar, men då måste hon skärpa till sig. Jobb och lägenhet hade hon, nu gällde det bara att få ordning på resten.
Agnes tog fem dagars semester och låg mest raklång med rullgardinen nere. Det var en kamp men hon bestämde sig för att aldrig röra vinflaskan igen. På femte dagen, när matlusten kom tillbaka och fingrarna slutade darra, tog hon tag i städningen och gick tillbaka till sitt jobb. Hon höll sig sysselsatt efter arbetsdagens slut med projekt som att sortera tvätt och rensa ut gamla leksaker, allt för att inte tänka på Systembolaget.
Några månader senare fick hon hem barnen igen. Hon blev regelbundet kontrollerad, men hon höll sig rakryggad. Barnen gick först, vinflaskan glömde hon. När hon sedan fick höra att Sven friat till sin nya kärlek Ingrid föll hon inte ens tillbaka i gamla mönster. Även om det bultade lite i hjärtat. Åtta år hade de bott ihop, två barn och ändå ingen vigsel. Typiskt.
Några månader efter det dök Sven plötsligt upp igen, med ett ansikte prytt av en praktblåtir.
Agnes, jag är ledsen Det visade sig att Sigrid hade flytt från sin man. Han kom hit, slog till mig, och släpade in henne i bilen. Så nu är jag ensam.
Agnes log snett och reste sig upp. Tack för barnen. Och tack för livslektionen, Sven. Men komma tillbaka hit? Nej tack, här går gränsen. Hej då.Sven stod kvar i dörren, överrumplad av hennes svar. Men den gamla Agnes skulle kanske ha öppnat armen och släppt in honom, kokat kaffe, låtsats som ingenting. Den nya Agnes däremot, höll huvudet högt, även om rösten darrade en aning.
Jag menade det, sa hon stilla. Och stäng dörren efter dig. Nu är det bara vi härjag och barnen. Och det räcker gott.
Sven såg på henne ett sista ögonblick, släppte blicken först och lommade därifrån, väskan släpandes i gruset. Agnes lutade sig mot köksbordet, lät tårarna rinna färdigt, log sedan snett för sig själv. Barnen hörde henne och sprang ut från sitt rum. De kastade sig om hennes ben, och världen blev plötsligt enkel: falukorv på gaffeln, skrubbade kinder, solstrålar in genom nyskurade fönster.
Kvällen la sig över staden när Agnes stoppade om barnen. Nu fanns det ingen vinflaska på diskbänken, bara två målade teckningar där det stod mamma är bäst. Utanför fönstret föddes den första vårkvällen, och när Agnes satte sig med en kopp te, kände hon för första gången på länge att framtiden kunde börja om. Här. Nu. Och den skulle hon själv få sy ihop, helt på eget vis.
