Dörren

Dörren

Per Johansson stirrar oförstående på dörren. Vad gör han egentligen här? Så frånvarande har han gått och plötsligt har benen själva tagit honom hit, till tröskeln av den gamla lägenheten där han och hans fru bott tillsammans i nästan tjugofem år. Nu står han där och ser förvånat på dörren som dykt upp rakt framför näsan på honom. En helt vanlig dörr, egentligen, som vilken annan i trapphuset.

Dörren är klädd i konstläder och dragen i rombmönster med mässingsnitar. Endast en av nitarna är silverfärgad. Per minns hur han själv för femton år sen, när originalniten tappades bort och en bit av konstlädret började bukta sig fult, lagade dörren själv. Nu glimrar där en ensam silverstjärna bland alla gyllene systrar. Per står kvar, ser på den och drar inte iväg nånstans…

* * *

Pers liv förändrades för ett år sedan just när han kände sig redo för förändringen. Han var nedtyngd av jobbet, som visserligen var stabilt men kvävande, och hemmets trygga men insnärjande lugn liknade ett ljummet träsk där han sjönk långsamt ner, berövad på färger och känslor. Det var själva livet han saknade.

Som en drunknande försökte han hitta något att hålla fast vid för att ta sig upp, ut mot det färgstarka, där människor skrattar och lever om, där det är fest och ingen vardagens gråhet där han faktiskt kände sig levande och behövd. Och det där halmstrået blev hans sekreterare, Majken.

Hon stormade in i Pers liv som en frisk poplåt, doften av exklusiv parfym och smaken av champagne på läpparna. Han blev förälskad. När han tänkte tillbaka på sin ungdomskärlek med då blivande hustrun, kändes de försiktiga, blyga känslorna bleka jämfört med de stormande passioner Majken väckte i honom.

Hustrun, kanske anade hon med hjärtat att stormen var på väg, att en tredje part blandat sig i deras stillsamma vardag. Hon blev tyst och avvaktande, hon sökte Pers blick för att finna svaret på sitt livs viktigaste fråga men fann inget.

Förbindelsen utvecklades snabbt. Plötsligt var Per ung igen, åtrådd och älskad. All hans tid och sina pengar lades på det nya förhållandet; ändå hade han svårt att slita sig från den invanda, mjuka sängen hemma och efter ostronen i stans restauranger letade han ändå upp sin frus köttbullar i kylskåpet om natten.

Hur länge allt detta skulle pågå vet ingen, men en dag tröttnade Majken på att vänta. Hon dök bara upp i Pers gamla hem, för att prata med frun och ta Per med sig därifrån. Hemma var då hustrun och sonen, som pluggade på universitetet. De lyssnade tyst till Majkens självsäkra ord, och medan hustrun chockat letade upp hjärtmedicinen tog sonen snabbt sin fars kläder och la i en stor väska, ogenerat slängandes ut båda förälskade genom dörren…

* * *

Så började Pers nya liv. Det svepte iväg honom, upptaget av möten, restauranger, visningar, butiker allt i en bländande, bullrig flod. Det är svårt att säga när Per började tröttna på tempot. Ännu svårare att erkänna för sig själv att han inte längre orkade hålla samma fart.

Till slut beslöt han att ta en paus; bokstavligen. Han satte sig hemma i fåtöljen och försökte förstå vem han blivit i denna nya värld. Till en början var det hela mest förvirrande, men snart växte en irritation Majken, denna vackra paradisfågel, var helt oförmögen till vanligt vardagsliv, hon kunde varken laga mat eller sköta ett hem.

Men värre var ändå de hade knappt något att prata om. Flickan var charmig men hopplöst osmart. Hennes värld bestod av prasslande sedlar, glittriga förpackningar och nätbeundrare. Först försökte Per lära henne något vettigt, men insåg snabbt att varje tankeprocess vållade Majken smärta. Han gav upp.

Så på kvällarna satt han tyst, drack hennes illa kokta påste, och mindes sitt gamla liv och hustruns te, hemlagat från riktiga blad och örter, den varma doften och smaken. Minnet av köttbullarna, hennes grytor… Och de där kvällarna de tillbringade i soffan, småskrattade och diskuterade böcker eller en film av Bergman.

En gång försökte Per återvända hem. Inte för gott bara så där. Han kunde nog inte ens själv förklara varför han var vid dörren till sin gamla lägenhet den sena kvällen. Ingen öppnade. Han stod kvar i den kyliga trappuppgången och hörde någon gråta därinne bakom dörren. Då vände han om, satt länge på bänken utanför och stirrade upp på de fönster som en gång varit hans hem. Stannade kvar tills ljuset släcktes.

Tiden gick, och generationsklyftan mellan Per och Majken blev allt större. Hon irriterade honom mer, han gjorde henne mer och mer uttråkad. De slutade gå ut tillsammans, deras kvällar blev ensamma. Och en dag, utan att riktigt minnas hur det gått till, står Per återigen framför sin gamla ytterdörr.

* * *

Han står där, ser på den krokiga, silverfärgade niten han en gång själv satt i, och vet inte riktigt hur han ska gå vidare. Vända om? Men till vem och vart? Han känner redan nu att Majken slutat bry sig om honom, och vad har han kvar hos henne som han offrat familjen för? Stanna? Men skulle han bli mottagen? Skulle de ens förlåta honom?

Den sneda niten lämnar honom inte ifred. Per sträcker ut handen, känner den kalla metallen under fingertoppen. Dörren glider oväntat lätt upp. Lukten av det gamla hemmet slår emot honom, varmt och tryggt. Han blundar, drar in andan djupt och när han öppnar ögonen står hans fru i köksdörren. Små rynkor kring ögonen, men hon ler. “Jag är hemma!” tänker Per och kliver in, för att sedan försiktigt stänga dörren bakom sig.