Det är ju Niklas barn…
Den här historien utspelade sig för länge, länge sedan i en välskött lägenhet på fjärde våningen av ett pampigt nio-våningshus någonstans i Vasastan, Stockholm. Där bodde en arbetande pensionär, en ensam kvinna vid namn Ingrid.
Ingrids liv var varken märkvärdigt eller fyllt av överraskningar. Allt rullade på: pensionen, jobbet på privatläkarmottagningen, väninnorna, resor för att hälsa på barnbarnen, och att varje dag ta hand om sin gamla mor som bodde i en annan stadsdel.
Just den här söndagen var som alla andra. På morgonen ringde Ingrid till mamma och hörde om hälsan, dagsformen.
Jobbet skötte hon på schema ett dygns pass, tre dagar ledigt satt i receptionen på kliniken med kundsamtal och bokningar. Men idag, förstås, skulle det lagas middag och göras det dagliga besöket till mor. En smått frustrerande rutin som ackompanjerades av en djup suck. Två innergårdar bort, ingen konst, och mat fanns kvar hos mamma sedan igår soppa och kanelbullar. Men den femte våningen utan hiss… Ja, där tog orken ofta slut.
Och mammas gnäll, hennes långa redogörelser för värk och krämpor, var lika eviga som de var tröttande. Diagnoserna från läkare hade ältats och fått nya inslag från grannkvinnor och svenska hälsoprofilers tv-program. Ingrids egna råd gjorde ingen skillnad, fastän hon varit operationssjuksköterska i nästan fyrtio år.
Vad vet du om sånt? Du kan bara dela ut skalpeller!
Handlingen i butiken stod på tur. På väg till mamma skulle hon ändå gå in och plocka upp ett paket rågbröd och smör. Inne i hallen, strax innan hon gick, ställde hon soppåsen och bättrade på läpparna framför spegeln. Med sina dryga sextio år såg hon ändå ovanligt ungdomlig ut: bara några kråksparkar runt ögonen och en mjuk hy, kortklippt askblond frisyr, stora örhängen och så de lite insjunkna kinderna, förstås.
Och bröd åt mamma, och smör tänkte hon medan hon målade läpparna, när det ringde på dörren.
Porten nedanför hade kodlås. Vem kunde komma spontant? Kanske tant Britta. Ibland tog de kaffe tillsammans.
Ingrid öppnade dörren, läppstiftet kvar i handen. Framför henne stod en ljushårig flicka med hästsvans, randig tröja under en lång stickad kofta och slitna jeans, ryggsäck på axeln. Sen mindes Ingrid allt men just då såg hon mest flickans ansikte och ett bylte i brun filt i famnen.
Hon hade pressade läppar, spänd käke. Flickan tog ett djupt andetag, kom tätt intill och räckte fram byltet med orden:
Det här är till er!
Det blev en automatrörelse; Ingrid tog emot barnet, och målade instinktivt färdigt läpparna. När hon såg ner insåg hon kära nån, det är ett barn!
När hon såg upp igen hade flickan redan vänt och gick snabbt nedför trappan.
Det är Niklas barn, jag måste plugga vidare…, förkunnade flickan snabbt, fötterna mot trappstegen.
Dörren slog igen där nere.
Det var allt.
Ingrid stod kvar, förbryllad, och kände hur tyngden av ett litet barn vaggades i hennes armar. Tog sig in i hallen, stirrade på den stående soppåsen och tänkte plötsligt: Får inte glömma skräpet när jag går till mamma.
I hallen stod också en annan påse när hade flickan ställt den där? Hon hade inte märkt det. Herregud! Ett levande barn i hennes famn. Vad hade hon sagt? Niklas barn? Säkert Niklas.
Ingrid satte sig tyst i vardagsrummet med barnet. Niklas? Hon hade bara en son: Leif. Två barnbarn hade hon, och deras familj bodde i Malmö numera. Ingrid var ensam i Stockholm sedan maken Viktor gått bort för några år sedan.
Inget gick ihop… Plötsligt rörde sig byltet i famnen. Hon la barnet på soffan, vecklade ut filten: en liten flicka, högst någon månad, i beige bomullspyjamas, napp i form av en groda.
Lilla vännen, mumlade hon, klappade barnet, som smackade med läpparna och slumrade igen.
Svar fanns nog i påsen där låg två flaskor, burk med mjölkersättning, blöjpaket och några klädesplagg.
Något inom henne väntade. Snart skulle väl flickan ångra sig, komma tillbaka och be om förlåtelse och så skulle dagen rulla på som vanligt: skräp, butik, mamma…
Så sminkade hon färdigt, kikade ut genom fönstret. Men ingen flicka syntes.
Efter en stund smågrät barnet. Ingrid visste inte vad hon vågade byta kläder, mata, ta hand om henne? Hade hon älven ens rätt? Hon gick gång på gång till fönstret, väntade…
Blöjan behövdes bytas till slut. Under overallen fanns sparkdräkt, omlottbody. Först nu kände Ingrid ansvaret sänka sig över henne; hon hade blivit lämnad ett spädbarn.
Niklas… Niklas?
Leif hade visserligen varit rätt vild som ung. Åtskilliga gånger hade hon vädjat till honom när han bytte flickvänner likt skjortor. Någon gång drog han till och med hem dem. Men det tillhörde det förflutna nu lycklig familjefar i Malmö. De senaste åren hade deras ekonomi blivit bättre, lån betalda, ny bil, barnen stora…
Men gulle lilla, inte gråta blöjor ska bytas nu, muttrade Ingrid.
Herregud… Har mamman övergivit sitt barn?
Hjärnan hade svårt att ta in vad som hänt, men händerna arbetade på ren vana. Snabbt fixade hon blöjan, höll om barnet och gick till köket för att värma mjölkersättningen.
Telefonen ringde mamma förstås.
Varför svarar du inte? Har du handlat ännu?
Nej, inte än…
Skulle vilja ha päron, men inte de du köpte sist. De förra! Då var de goda…
Ja, mamma…
Barnet rörde sig oroligt i famnen, pep lite.
Allt okej hos dig, Ingrid? frågade mamma misstänksamt.
Javisst, det är bara radion.
Ja, ja, skynda dig till bageriet nu, annars tar de slut på rågbrödet!
Ingrid lade på. Skakade barnet lätt, läste instruktionerna på burken för mjölkersättningen. Hon visste att hon borde göra något.
Leif! Vad hände forna augusti? Just det han var ju på jobbresa i Göteborg. Hade han kunnat kalla sig för Niklas? Kunde det vara så illa?
Hon testade temperaturen på flaskan. Vänsterarmen blev trött av att hålla barnet; man glömmer hur tungt det är, tänkte hon.
Kanske ska man ringa till polisen direkt? Men om det var Leifs barn? Hon letade drag som påminde om barnbarnet Stina. Om det var Leifs dotter då skulle han bli ruinerad, Svante (svärdottern) skulle aldrig förlåta. Och barnen?
Flickan sög hungrigt, stängde ögonen i njutning. Ingrid blev lite fäst vid henne, kände ett sting av saknad efter de små barnen.
När flickan somnat, ringde Ingrid Leif men nådde bara mobilsvar. Hon bestämde sig för att avvakta. Inget fick gå snett för sonens skull. Och kanske skulle flickan faktiskt komma tillbaka? Hon verkade inte som någon som levde utanför samhället bara en späd, vanlig tjej, säkert student.
Och mamma för guds skull, det fick hon inte berätta för. Då skulle det bli skrik och oro, ändlösa samtal om faror!
Ingrid ringde väninnan Birgitta, fick veta att Leif var ute och installerade en gasledning i en avlägsen skärgårdsö utan täckning hemma först om två dagar, men han ringde åtminstone till sin fru varje kväll, så allt var okej.
Ni kunde väl meddela mig också! suckade Ingrid, men innerst inne visste hon att sonen var ständigt på vift och knappast skulle rapportera kontinuerligt. Men nu behövde hon verkligen prata med honom!
Hon ringde Svante och bad att Leif skulle ringa henne när han kunde.
Har det hänt något? undrade Svante genast.
Nej, jag längtar bara efter att få prata med honom…
Svante lovade.
Sen ljög Ingrid för mamma: Jag har stukat foten och kan inte komma idag men både soppa och bröd finns ju!
Mamma klagade, hotade komma själv, oroade sig och ringde tillbaka fem gånger.
Efter det bytte Ingrid om till hemmaklänning, satte sig bredvid flickan och började nysta i allt i lugn och ro.
Nej, förnuftet var nog dimmigt när hon tog emot flickan. Men barn överges ju ibland på trappor. Vad hindrar henne från att kontakta polisen nu?
Främst: rädslan för Leif tänk om han verkligen hade bedragit någon med ett annat namn! Och dessutom, vad skulle hon säga till polisen? Slutligen, något i flickans blick stannade kvar: en morsa som drevs av desperation, blandat med vrede och beslutsamhet.
Men råd behövde hon, så hon ringde bästa väninnan Åsa.
Åsa, du kommer tappa hakan någon har lämnat ett barn hos mig!
Åsa blev inte chockad utan började tänka logiskt, lovade genast komma över.
Ingen panik, Ingrid vi löser det! Viktigast är att inte göra något förhastat.
Ska vi inte ringa polisen alltså?
Vänta lite. Vi måste hitta Niklas.
Men vilken Niklas då? undrade Ingrid.
Barnets pappa. Visst finns det någon Niklas i huset?
Vi är över femtio hushåll, kan vara. Tror du hon tog fel våning?
Det kan hända! Kanske var det ett rent misstag. Eller så är Leif inblandad ändå. Kontakta honom.
Resten av dagen skötte Ingrid flickan. Hon googlade matningsrutiner, masserade, tvättade och sjöng även en vaggvisa.
På kvällen kom Åsa smygande med barnskrik i trapphuset, ivrig och glad:
Jag har lösningen! viskade hon men väckte ändå barnet, Niklas finns på sjätte våningen! Jag är säker, flickan måste tagit fel våning.
Vi går och frågar, förklarade Åsa bestämt.
Och om han bara skrattar åt oss?
Men Ingrid ville veta svaret. Väninnorna tog trapporna upp och ringde på dörren.
Vem!? svarade en röst.
Vi söker Niklas svarade Åsa.
En liten krokig gumma öppnade dörren, muttrade och ropade inåt:
Niklas! Det är någon till dej igen…
En yrvaken, skäggig kille kom ut.
Hej, letar ni efter surfplattan?
Nej, vi har en fråga… Ingrid råkade få ditt barn lämnat till sig idag.
Han flackade med blicken.
Barn? Alltså nej…
Men du är enda Niklas i huset insisterade Åsa.
Jag har inga barn! sade Niklas bestämt.
Det måste bevisas, någon lämnade förmodligen barn här, säger Ingrid för att mildra konfrontationen.
Jag förstår inte, ni måste blanda ihop mig med någon annan.
Hade du något förhållande i somras? frågade Ingrid försiktigt.
Nej, datorelationer räcker för mig. Men nej, ni tar fel på person, vilken flicka?
Hon hann aldrig säga sitt namn.
Ingen lycka där. Niklas föreslog att han kunde lägga ut efterlysning på internet. Men Ingrid ville inte förmodligen var det ändå hennes son eller så måste man ringa polisen, inget annat.
Så gick timmarna. Ingrid hann både byta blöjor och mata, och grubbla på hur det skulle sluta.
När slutligen Leif ringde upp nästa dag blev han först chockad.
Men mamma! Jag är ju gift, tänk!
Men barnet lämnades ju till mig, och hon nämnde Niklas Jag kunde inte veta.
Mamma, ring polisen! Jag ringer själv annars.
Ja, ja, jag vet bara inte… flickan är så söt, jag hann fästa mig.
Sluta, mamma, du måste agera. Hade du haft Peos pojk boende hos dig, då hade jag varit lugnare
Ingrid höll tillbaka tårarna, tog sig samman. Mjölkersättningen var ännu varm och barnet behövde närhet.
Tanken på att lämna iväg henne till någon anonym barnklinik kändes outhärdlig. Ingen kunde ta hand om barnet lika bra som hon och ändå Snart behövde hon jobba sitt skift, och dessutom var det brottsligt att hålla tyst om ett övergivet barn.
Hon suckade och fortsatte sitt värv. Vilka innehållsrika dagar, ändå! Medan flickans ögon föll ihop bredvid hennes egen på kudden, slumrade Ingrid äntligen till.
Så ringde det på dörren. Ingrid flög upp, kikade ut genom titthålet och stelnade till.
Var är hon? Tog ni henne? Varför sa ni inget genast?
I dörren stod barnets mamma, skakig, förskräckt, med håret i oordning och trots morgonkyla endast i linne och shorts.
Varför sa ni inte på en gång? sa flickan anklagande.
Vad?
Att det inte var ni stammade hon.
Ni sprang ju bara iväg, höjde Ingrid på ögonbrynen.
Men ni vet var hon är? bad flickan med tårar i ögonen.
Ingrid backade, bjöd in henne.
Flickan gick rastlöst in, förväntade sig kanske en förklaring innan hon snabbt skulle leta vidare. Ingrid visade in i sovrummet.
Vid synen av barnet sjönk flickan ihop på mattan och brast ut i gråt. De fick ge henne vatten, droppar, choklad, och så småningom satt hon med Ingrid i köket, ömsom tuggande, ömsom snyftande.
Jag trodde ni skulle ha kontaktat polisen och att jag skulle fråntas mitt barn… Men tusen tack… jag förväxlade adresserna…
Med tiden berättade hon: hon hette Josefin och flickan hette Ebba.
Det var en vardaglig historia. Josefin var uppvuxen i en liten by i Småland, gick på Sankt Eriks sjuksköterskeskola, där också Ingrid gått, om än i en annan tid. Förra sommaren hade hon förälskat sig i en kille från Göteborg Niklas som lovat guld och gröna skogar, samt att hans mamma skulle hjälpa till med barnet.
Men Niklas försvann över vintern, bytte till universitet i Uppsala och bröt kontakten.
Josefin blev ständigt anklagad av styvmor, utstött av pappa, och kämpade på i skolans studentrum med hjälp av sin moster då och då.
Hon födde Ebba i Stockholm, bodde tillfälligt hos en vän, men när plugget tog över och pengarna och tålamodet tog slut, såg hon sig ingen annan utväg än att lämna barnet hos kvinnan hon trodde var Niklas mamma enligt bilder på Niklas Facebook det vill säga Ingrid.
Josefin sprang därifrån genom tårarna till bussen, försökte läsa inför examen den kvällen men kunde bara tänka på sin dotter.
Sedan skrev hon till Niklas, som ingenting visste om att någon gett ett barn till hans mamma. Då förstod hon: huset var fel. Niklas bodde i en likadan grannfastighet, lägenhet tjugoett, men på nästa innergård.
Men hon såg ju ut precis som du hår, frisyr jag var helt säker! grät hon och höll Ebbas lilla hand.
Man säger ju att den största dårskapen är att skapa ett konstverk och avsäga sig sitt författarskap och här lämnade du din lilla Ebba. Nu är ni återförenade. Vad gör du nu? Till Niklas mamma ändå?
Aldrig mer, sa Josefin energiskt. Jag blev tokig av oro, hela natten sökte jag Ebba i drömmen, grät. Nu går vi tillbaka till mitt studentrum, vad som helst.
Men pengarna då?
Moster kan hjälpa en tid till. Annars får jag väl jobba extra, dra mitt strå till stacken.
Stanna här ett tag, Josefin. Du kan låna gästrummet över sommaren, för min del. Jag är ändå ensam, dessutom vill min son att jag tar en inneboende
Men Josefin tvekade hyra hade hon inte råd med. Hon skulle klara en månad, max, och sen fick hon gå till moster.
Du stannar, Josefin. I alla fall över examentiden.
Nästa dag gick hon och hämtade sina saker, pluggade hemma hos Ingrid, och Ebbas närhet gav nytt hopp. Efter examen började Josefin jobba extra Ingrid fixade pass på ambulansen med sina gamla kontakter.
Och Ingrids mamma? Hon älskade Josefin och tog hennes råd på blodigt allvar där gäller det ju färskt kunnande.
Till slut hamnade Josefin två trappor upp, hos Niklas farmor, och tog hand om både henne, Ebbas första steg och sin egen livsplan, nu omskriven i ny, vuxen handstil av livet självt.
