OTROLIGA LIVET
Alltså, du förstår, på min kompis Frejas bröllop blev det världens fest. Vi firade två dagar i sträck skratt, mat och massor av vin! Hennes man, Patrik, var så snygg att han kunde varit med i en svensk film nästan som en ung Carl Gustaf Lindstedt, men ändå oförskämt ödmjuk för att vara så vacker. Alla gäster sneglade på honom, nästan lite i smyg blå som mayaögon, otroligt långa svarta ögonfransar (hallå, varför får killar sånt lyx från naturen?!), en bestämd haka, rak näsa, och så den där sammetslena huden, lite bronsig sådär. Och så lång att han kanske gick på basket två meter, bredaxlad som en viking. Hade vi inte gillat Freja så mycket, hade vi bråkat om Patrik där och då vid honnörsbordet. Patrik var verkligen snygg, det måste man ju erkänna.
Freja, hur fick du tag på honom?! tjöt vi i kör. Var och en försökte se lite extra ensam och olycklig ut, för att om det nu fanns fler snygga släktingar, kanske vi skulle få lägga vantarna på en.
Kom igen tjejer, sluta! skrattade Freja. Jag föll för Patrik för hans enkelhet. Han är från landet, uppväxt med mormor, sköter gården och är en riktig fixarkille. Vi träffades när våra föräldrar köpte sommarställe i hans by. Han är omtänksam, snäll och pålitlig. Du skulle se gården han höll min mamma höll på att svimma! En riktig man, tjejer! Det tog långa nätter att övertyga honom att flytta till stan, haha.
Patrik blev allt bättre på att mingla, jobba och umgås med släkten i Stockholm, och han pluggade som bara den: på ett par år lärde han sig massor om skandinavisk fine dining, parfymer, politik, konst, resor, Dow Jones-index och sport. Han blev av med sin lantliga dialekt också. Fick köra testens Volvo, där hela unga familjen myste, och han fick ett riktigt bra jobb vid svärfars sida. Vem som ordnade lägenheten åt dem ja, det får du gissa.
Efter två år som gifta, började Patrik tappa bort sig själv lite han fick ett knasigt förhållande till vita strumpor. Han gick runt i kritvita sockor hemma, på fest, i gummistövlar allting, alltid vita sockor. Och så stod han på smutsiga golv utan att blinka. Freja delade inte alls den förtjusningen, men tålmodigt tvättade hon golvet två gånger om dagen och bunkrade svenska blekmedel. Därav smeknamnet Strumpan.
När Freja var i åttonde månaden fick hon veta att Strumpan hade en älskarinna. Hon var lika gravid. Strumpan blev utkastad, uppsagd, förbannad och sörjd på en dag. Sedan började den sega, grå hösten. Freja låg på den plötsligt enorma sängen och stirrade torrt upp i det vita taket:
Jag gråter sen. Det är inte bra för bebisen nu.
Freja låg där som Lenin i sin säng, tyst och orörlig, och vi turades om att sitta bredvid henne, för att stödja henne utan att säga något.
Vi ville skrika och gråta, slita ur sidorna i Sagan om Livet, men vi fick bara vara tysta och vänta.
På BB när Freja skulle hem, blev det ett redigt kalas med ballonger och glada rop. Vi bad sjuksköterskorna släppa fram lite kaffe och hänga med oss ut mot solnedgången och björnarna på Skansen vi önskade alla lycka och hälsa. Frejas pappa, den nya morfar, var mest lycklig: dagen innan hade han ritat med krita under Frejas fönster: Tack för mitt barnbarn! och försökt sjunga, men blev stoppad av sjukhusvakten. Vakten var snäll och bjöd honom in på kaffe i sitt vaktrum, för att han skulle lugna ner sig lite.
På Frejas dag för hemfärd var morfar pigg och lysande, och grät av stolthet och lycka lagom mycket, och från hjärtat. Vi grät också, skrattade, kramade Freja och kikade på den lilla killen, vår blonda Arvid, och försökte låta bli att prata om pappans grekiska näsa. Freja, däremot, grät aldrig ens i glädjen.
Sen, kanske det påverkar mjölken! sa hon ironiskt.
Freja var fortfarande tyst med oss i två månader, sen plötsligt gick hon iväg för att besöka Patrik. Ingen syra, inga tändstickor, bara ett enormt behov av att skrika, gråta och slå, att försöka få ut en hopplös smärta från sitt hjärta och bara lämna allt det på honom den som krossade hennes framtid och deras lilla värld med Arvid, där hon drömt om att sticka små sockor till sina män, att skratta högt med Arvid, hålla Patrik och sonen i handen på promenad, och behöva honom.
Men mest ville Freja se den andra kvinnan i ögonen hon som legat med någon annans man. Ögonen skulle nog vara kaxiga, och garanterat vackra. De ögonen skulle Freja spotta i. Bestämt spotta, och om det behövdes, riva också.
Var den här älskarinnan bodde, hörde Freja av misstag från några pensionärer i trappuppgången under en barnvagnspromenad. De stoppade Freja, sa att Patrik är någon riktig slusk, ritade ut vägen till älskarinnan och föreslog hämndplaner. Freja blev helt tom, nästan förlamad av gråt, och ville gå därifrån utan att lyssna färdigt. Men hon gick ändå.
Så där står hon vid porten till en sliten miljonprogramsbyggnad på Söder, och nu ska hon bara upp till femte våningen och skrika, spotta, eller vad som nu händer.
På första våningen tänkte Freja, att med hennes tur är nog ingen hemma och hon slösar sin tid. På andra våningen tyckte hon att det kanske vore skönt, om ingen var hemma. På tredje våningen hörde hon desperat barnskrik uppifrån.
En spinkig och gråtfärdig tjej öppnade ingen femme fatale direkt, inte alls som någon som skulle locka en lam man till sig. Medan Freja snopet stirrade på sin konkurrent, fortsatte barnskriket någonstans i lägenheten.
Hej, Freja. Patrik är inte här, han drog för två veckor sen, vet inte var han är, sa tjejen och satte sig på golvet och grät.
Freja tappade lusten till gräl. Hon ville bara gå in och lugna det hungriga barnet, och kanske ge tjejens ett litet stick: Gillar du att åka, får du putta kälken, din idiot! Det måste hon ju få, och se riktigt föraktfull ut. Har ju rätt, ändå, som den bedragna.
Bebisen var torr men rödgråten ögonen svullna, pannan ådrad, rösten hes. Tydligt, han var hungrig. Den lilla killen grät av hunger tills han nästan försvann, medan hans trötta mamma låg och grät på hallgolvet.
Efteråt minns Freja hur hon letade efter ersättning i tomma skåp, och hur hon hittade en lapp på köksbordet med den skrämmande, ofullbordade frasen: Snälla, i mitt liv…
Tjejen på golvet snyftade och berättade, som till en kompis, att hon inte kunde bo kvar i den där hyreslägenheten och måste flytta om några dagar. Mjölken är borta, Patrik är borta, och pengar har hon inte haft sedan länge. Hon är ledsen, skäms, och ber om ursäkt. Och ja, Freja får gärna slå henne det är kanske till och med nödvändigt. Bebisen heter Emil, och Freja ska gärna minnas det, ifall det behövs. Emil var bara nio dagar äldre än Arvid.
Freja sprang hem hon hade bråttom, Arvid behövde amma om tjugo minuter. Inte lätt: två stora kassar från Kajsa vägde tungt, och Kajsa själv sprang bredvid, bar mätta Emil och skrattade. Freja sprang och funderade på var hon skulle ställa två nya sängar.
Efter tre år firade vi bröllop för Kajsa, efter fyra för Freja. Frejas man hatar vita strumpor, tycker att livet ska vara mycket färgstarkare, och älskar sin fru, son och två döttrar. Kajsa hon har fyra grabbar, och hennes man hoppas fortfarande på en tjej…
