BRUDEN
Jag såg hur min fästman Erik slog till lilla taxen Märta av ren ilska, efter att hon råkat trampa med sina smutsiga tassar på hans vita sneakers. Vår blandrashund Pilen försökte försvara Märta, men fick sig då en rejäl smäll med det tunga läderkoppel han höll i. Först då förstod jag varför mina katter och hundar aldrig gillat honom.
Jag satt djupt försjunken i tankar vid fönstret. Det hade blivit en vinterkväll, lamporna tändes i lägenheterna runtomkring, men för mig spelade det ingen roll om det var ljust eller mörkt. Jag hade mycket att fundera över.
Egentligen har jag allt: en fin bostadsrätt i Uppsala, ett bra jobb, och lever precis som folk gör mest förutom att det aldrig vill lyckas sig för mig i kärlek. Tiden går, alla mina gamla klasskompisar har gift sig och skaffat barn, men här sitter jag ännu.
Skulle jag, en ändå ganska smart och trevlig tjej, vandra genom livet som en gammspink är jag verkligen sämre än andra? Jag såg på mina lurviga vänner som tryckte sig mot mig med äkta hund- och kattkärlek och undrade tyst.
Mina föräldrar gick bort tidigt, båda inom kort tid efter varann. Jag växte upp hos min mormor och bestämde mig tidigt för att bli sjuksköterska. Efter gymnasiet sökte jag till läkarprogrammet i Stockholm, men kom inte in. Istället började jag på sjuksköterskeutbildningen och nu jobbar jag långa pass på ambulansen.
Min mormor, som alltid avgudat mig, hade sedan några år flyttat till sin egen lilla villa utanför Enköping för att jag skulle kunna bo för mig själv och kanske få ordning på mitt kärleksliv men det ville sig inte.
Som barn drömde jag om att ha katt eller hund, men mamma var allergisk mot päls. Det blev tydligt när jag en dag tog hem en hemlös kattunge min mammas astma slog ut direkt. Pepparkaka, som katten fick heta, fick resa till mormor.
Sen, när mina föräldrar gått bort, dök även katten Tusse upp, hittad vid soprummet. Jag ville gärna ha hund också, men mormor kände att ansvaret blev för stort.
Nu har jag istället fem trogna vänner de fyller ut ett tomrum som andra aldrig kunnat. Blandrashunden Pilen hittade jag som kall, mager valp utanför Ica Maxi en vinterkväll. Han försökte slinka in i värmen men blev undanskuffad av vakterna. Jag smög ner honom i min tygkasse och bar hem honom.
Pilen var en smart liten tjej med raketenergi, därav namnet. Hon blev bästis med Tusse direkt.
Efter det dök Märta taxen upp. Hennes tidigare ägare i huset bredvid skulle flytta till en ny, fin lägenhet och tyckte inte Märta skulle passa in bland deras nyrustade saker, så de lämnade henne mitt i vintern ute på gården och gav sig av. Lilla Märta blev panikslagen, tassade runt huset och försökte ta sig in i värmen tills jag fick höra om hennes öde av andra hundägare.
Jag tog hem henne och vårdade de frostskadade öronen länge. Hon visade sig vara den perfekta sällskapshunden lugn, klok och väldigt hushållsintresserad. När hennes öron krånglade vintertid knöt jag ofta en liten yllesjal runt hennes huvud. Hon bar gärna sjalen, men såg så rolig ut där hon knatade med taxbenen över gångvägarna, som en liten bestämd farmor.
Katten Nicolina hittade hem till oss själv. Tidig morgon när jag skulle till ett ambulanspass kom det plötsligt en ylande snöklump rusande mot mina fötter, och där, på trottoaren, satt en utsvulten, genomfrusen katt. Jag släppte in henne i trapphuset, satte henne vid elementet, gav henne några ost- och skinkmackor och skrev en lapp på dörren: Snälla, låt katten vara! Jag jobbar natt men hämtar henne efter städar om det behövs. / Malin i lgh 15.
Nicolina blev snabbt hemmastadd och antog befälet över flocken. Hon var stor och stilig, med pondus trots sina år på gatan, och styrde huset med järntass. Alla rättade sig snabbt efter hennes regler om renlighet och ordning. På nätterna gick hon patrullrunda i lägenheten och kollade att allt var som det skulle.
Sist kom lilla, blyga kattungen Mika, som jag hittade rädd i Stadsparken efter att två kråkor nästan hackat ihjäl honom. Han blev aldrig kaxig utan alltid stillsam, fredlig och alltid överens med allt och alla. Alla fem från början hemlösa levde nu sida vid sida, och försökte undvika att göra mig ledsen.
Jag älskade mina fyrbenta små, men visste att få män uppskattar ett sånt zoo hemma. Mormor brukade sucka:
Men Malin, hur ska du kunna hitta en karl när du bor så här, två hundar och tre katter! Inte alla uppskattar djur som du, och många är rädda för extra bekymmer!
Då är de inte rätt för mig, mormor, svarade jag.
Så blev det. Jag träffade Per när jag var ny på ambulansen, vi dejtade ett halvår. Det visade sig att han hatade djur och efteråt kände jag ingen större sorg.
Sen dök Erik upp ståtlig, charmig och duktig simmare. Han var social, artig, hjälpte ibland till att rasta Märta och Pilen, och det gick mot giftermål. Men ganska snart började djuren undvika honom. Pilen morrade öppet, Märta gömde sig bakom mig, katterna höll sig undan, och till och med Nicolina fräste om han försökte klappa henne.
En dag när jag lagade middag hörde jag skriken från balkongen och såg hur Erik sparkade till Märta med ilska över smutsiga skor. Pilen försökte försvara henne men fick sig ett slag av kopplet. Jag rusade ut, ryckte åt mig kopplen och slog till honom över händerna.
Men Malin, vad gör du!? Det gör ju ont!
Jag förstod genast varför djuren avskytt honom.
Gör det ont på dig men inte på dem? Hur vågar du slå mina djur? Vad är nästa steg att slå mig med?
Men det var ju bara för att lära dem att inte smutsa ner.
Försvinn, och kom aldrig hit igen!
Ingen förlust, skrattade Erik hånfullt, en riktig djurpark har du ju.
Jag mådde fruktansvärt dåligt efter sveket, och hans ord malde i mitt huvud länge efteråt. På ett år hann jag vänja mig vid tanken att vi skulle leva ett liv tillsammans, fast jag egentligen inte verkligen känt honom innerst inne.
Ett år senare träffade jag någon som fick hela min värld att förändras. Vi möttes av en slump Alexander Jakobsson, ortoped på Sjukhuset i Uppsala, jobbade natten när vi hade larm. Han tittade upp från rapporten och mötte min blick det small till i hela mig, och jag föll direkt.
Jag hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men tydligen hade jag haft fel. Alexander tog snabbt reda på mitt nummer och ringde kvällen därpå. Vi började ses. Han var lång, lågmäld, och kändes äkta på riktigt. Jag blev smått rädd att det skulle ta slut som tidigare gånger det orkade jag inte igen. Jag bestämde mig för att gömma mina husdjur för honom. Vi fick gifta oss först, sen skulle jag berätta sanningen.
Nu hade vi dejtat ett halvår. Jag hade fått träffa hans syster, Sara, och hennes man, och vi hade hälsat på hans föräldrar i Jämtland. Han hade hälsat på min mormor i Enköping. Jag hade varit hemma hos honom flera gånger i hans lilla, prydliga etta, men han hade aldrig fått komma hem till mig. Mina förklaringar om släkt på besök eller influensa började bli genomskinliga. Något måste göras antingen berätta om flocken hemma, eller fortsätta ljuga.
Jag samlade mod och tog med alla djuren till mormor. Pilen och Märta hade varit där förut, katterna älskade mormor och var trygga med Pepparkaka. Mormor var inte nöjd:
Så här får du inte göra, Malin. Alexander är en bra man och du börjar ert liv tillsammans med en lögn.
Mormor, snälla, jag älskar honom, men jag kan inte riskera att han lämnar mig för mina djurs skull.
Jaja, men kom hit varje dag när du är ledig. Men Malin det här kan aldrig sluta väl.
Jag saknade dem fruktansvärt och besökte mormor och flocken varje dag. Alexanders misstankar försvann, och en dag friade han underbart med en vacker silverring med en ametist i hjärtform.
Jag har inget rikt bohag, skrattade jag lyckligt.
Vi lämnade in papper för att gifta oss, och förberedelserna drog igång. Efter ett arbetspass ringde jag mormor, skulle komma förbi på kvällen, men först ville jag köpa klänning, prata meny med restaurangen och gå in hos guldsmeden med Alexander.
Vi var trötta när vi äntligen kom hem till mig för att planera gästlistan. Vi åt lite, drack te, och gick igenom vilka rätter vi skulle beställa till bröllopsfesten, samtidigt som timmarna rann iväg. Alexander ville slänga hushållssoporna och öppnade skräpet.
Varför ligger det kattmat- och hundmatsförpackningar i soporna?
Bara en grej, sa jag snabbt. Vi pratar om det sen.
Jag vred snabbt samtalet åt annat håll.
Samtidigt lät mormor Pilen och Märta springa runt bland snöhögarna utanför huset. Precis då kom brevbäraren med pensionen, och mormor lotsade snabbt in henne. Dörren och grinden stod nu gläntande och Nicolina, Tusse och Mika smet ut på gården, Pepparkaka stannade kvar. Djurflocken samlade ihop sig på gården och drog på led mot mitt hem Pilen först, Nicolina sist som general. Märta såg komisk ut där sjalen hade glidit snett av springandet.
Folk på gatan tittade förundrat på det märkliga gänget, särskilt vid övergångsställena. Pilen hade koll på vägen och styrde flocken bestämt mot mitt kvarter i Uppsala.
Alexander hörde krafsande ute i porten, nån ylade eller jamade vilt. När han öppnade dörren marscherade Märta in med sjalen på sned, efterföljd av Pilen och så tre katter, alla täckta med snö och förväntansfulla.
Vad i hela … är det här för gäng?!
Jag störtade in i hallen, sjönk ner på skostället, gömde ansiktet i händerna och grät tyst av skam.
Malin, är det här dina? Allihop?
Ja… de var hos mormor.
Pilen och Märta skällde mot Alexander, Nicolina fräste ilsket.
Du sa ju att du inte hade något bohag!
Alexander tog på sig jackan, gick ut, satte sig i bilen och körde iväg. Jag ringde mormor och försökte lugna henne, ville inte oroa henne.
Det var kört, tänkte jag, omfamnade saknade djur och lät tårarna rinna. Jag ringde inte Alexander, allt kändes hopplöst. Tomhet och äckel över min egen lögn gjorde ont i magen, ansiktet svullet av gråt.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Alexander med matkassar fyllda med dyraste katt- och hundmaten. Han log, ställde av kassarna och gick igen.
Stäng inte, jag kommer strax!
Efter några minuter klev han in igen, nu med taxen Nika i ett rött täcke, och bar på en röd katt under rocken.
Det här är min hund Nika. Och det här är Marit, min katt. De har varit hos min syster. Får de vara med i din flock?
Åren har gått. Malin och Alexander pratar ofta och skrattar åt historien om flocken. Kanske hade vi aldrig varit så lyckliga tillsammans, om det inte varit för mitt bohag i form av pälsvänner.
