Vet du, ibland tänker jag på en kvinna som heter Birgitta, hon är 67 nu och har alltid haft den där rutinen att ta sin dagliga promenad i Vasaparken här i Stockholm. Men just den här dagen kände hon sig sådär tung i hjärtat, du vet? Allt drog tillbaka hennes tankar till de där åren när livet faktiskt flöt på familjen var samlad, och kärleken kändes självklar. Sen, som det kan bli, så vände allt på ett ögonblick. Hennes son, Johan, hade precis börjat få snurr på sin karriär, liksom kommit någonvart, när det där hemska samtalet kom han hade drunknat. Det var aldrig riktigt någon som fick veta exakt vad som hade hänt.
Efter det orkade inte hennes man, Lennart, ta sig igenom sorgen. Han blev mer och mer tyst, var ofta borta på kvällarna, och till slut hände en olycka. Birgitta blev änka när hon var bara 50, nästan helt ensam kvar. Pengarna, pensionen och så, räckte undan för undan, men hon blev ganska enslig.
Men du vet, hon hade alltid Axel, den där elvaåriga grabben som bodde några portar bort. Han brukade ju springa förbi och snacka eller ta lite fika, och det blev liksom hennes sällskap.
Så en dag när Birgitta var på väg hem från promenaden såg hon en ambulans stå parkerad utanför porten. Det var folksamling, sådär som det blir, och där bland alla såg hon Axel sittande vid sin mammas bår och grät, liksom bönade henne att vakna. En polis ropade på någon att ta hand om pojken, men Birgitta gick direkt fram och sa att Axel kunde följa med henne hem. Polisen skrev ner hennes personnummer, och förklarade att socialtjänsten snart skulle kontakta dem.
Birgitta visste ju att hon inte fick bestämma sånt själv, men hon var fast besluten Axel skulle inte behöva vara ensam.
Det gick faktiskt en hel månad innan någon från socialen hörde av sig. Under tiden växte Birgitta och Axel ihop, nästan som om de blev varandras familj. Hon lagade mat till honom, sjöng svenska vaggvisor innan han skulle sova, allt det där en riktig mormor eller mamma gör. När handläggaren väl kom uttryckte Birgitta, sådär rakt upp och ner, att hon ville ha Axel kvar. Men de sa att det nog inte skulle gå, hennes ålder och reglerna, du vet. Men i hjärtat visste hon att Axel var allt hon behövde, och att hon aldrig skulle kunna hitta ro i själen utan honom nära sig.
