Dagbok,
Stockholm, 14 februari
Jag, Birgitta, 67 år gammal, började som vanligt min dag med en promenad genom Humlegården. Det har alltid varit min ritual, nästan en tröst. Men just idag kändes allt ovanligt tungt. Det slog mig hur annorlunda livet såg ut förr, när allt var i ordning och min familj frodades. Jag minns fortfarande när min son Johan verkade ha hela livet framför sig, karriären blomstrade och han var mitt allt. Men så vändes allt upp och ner den där ödesdigra dagen då telefonen ringde. De sa att han hade drunknat ute på sjön Mälaren. Omständigheterna var oklara, och jag fick aldrig veta hela sanningen.
Min man Lars orkade inte leva i den sorgen. Hans hälsa bröts snabbt ner, och även hans själ tyngdes. Ofta var han borta långa stunder; saknaden åt upp honom inifrån. En kväll, i tung dimma på Essingeleden, förolyckades han. Jag blev änka redan vid 50 års ålder, och plötsligt stod jag utan nära. Pensionen räckte till, men allt var tyst och ensamt hemma på Kungsholmen.
Tack och lov fanns det en pojke i huset, Erik, som brukade kika in. Han gav lite ljus i vardagen och påminde mig om livets små glädjeämnen.
En grå onsdag, när jag gick från Ica hemöver, såg jag en ambulans parkerad framför porten. Barn och vuxna samlades runt entrén, och där stod Erik bredvid sin mammas bår. Han grät och bad henne vakna, hjärtat slet itu när jag såg hans förtvivlan. En polis bad någon komma och ta hand om honom, men jag steg fram och sa att pojken kunde gå med mig. Polisen antecknade mitt namn och sa att socialtjänsten skulle ta kontakt.
En månad gick innan socialtjänsten dök upp, medan jag och Erik redan vant oss vid vardagen tillsammans. Jag lagade köttbullar och potatismos till honom, vi lyssnade på svenska visor före läggdags. Jag ville inget hellre än att han skulle stanna. Men handläggarna hänvisade till bestämmelser min ålder, min pension, mitt lilla kök allt vägdes emot oss. Trots deras ord tvivlar jag inte. Utan Erik kommer jag aldrig hitta frid igen.
Svenska kronor kan inte köpa värmen av ett barns skratt, och jag tänker kämpa för honom, vad som än krävs.
