Av någon anledning tycks en hel del kvinnor tro att om de passerat 40 och har ett eller två skilsmässor på nacken, så är det helt okej att kasta in handduken. Ja, jag är precis där. Gift två gånger. Första gången var jag ung och fick en dotter ur det äventyret. Andra försöket när jag var trettio. Varken första eller andra äktenskapet höll längre än två somrar. Det var alltid något som var fel med männen.
Självklart har jag dejtat lite efter andra äktenskapet man är ju trots allt inte död men det blev aldrig något kyrkkaffe. Här står jag nu, 45 pigga år gammal, och trots allt tror jag fortfarande envist på att lyckan väntar runt hörnet, och att min själsfrände lurar någonstans i världen. Hur som helst, för att fatta mig kort: för en dryg månad sedan hände något oväntat. Jag mötte en man, mitt på Vasagatan. Han heter Håkan, är 49 och ser ut som en blandning av artig Ove och svensk sommar. Jag promenerade i Humlegården sköter mig, ni vet, och bestämde mig för en kaffe på uteserveringen.
Plötsligt kommer Håkan fram, småcharmig, och vill lära känna mig. Inte direkt drömkillen, men välvårdad och ordningsam. Han presenterade sig och bjöd på ännu en kaffe svenskt lagspel. Självklart frågade jag rakt ut om han hade någon fru eller sambo. Han slingrade sig, typiskt. Hade garanterat någon halvrelation någonstans. Trots det bjöd jag in honom till mig för lite vidare prat, en kopp te och min hembakta kladdkaka, som stått och väntat i kylskåpet.
Nu tänker ni säkert att jag är tokig som släpar hem en nästan okänd man. Men oroa er inte, vi blev sedda av halva föreningen, så det var ingen större fara. Dessutom såg Håkan inte farligare ut än en tax i morgonrock.
Väl hemma hos mig, i hallen, kikar han sig runt och kommer direkt med en kommentar:
Du har en rätt så rymlig lägenhet men det ser ut som om Ernst Kirchsteiger inte har varit här de senaste femton åren.
Jag låtsades som ingenting. Visst, senaste renoveringen var för tio år sedan men hallå, lägenheten är ju fräsch! Varför ska jag investera i taklister och väggar när jag lika gärna kan investera i mig själv? Hur tycker ni det låter?
Jag fixade te och kladdkaka, vi fikade, och han återupptog klagosången om mitt hem. Till slut tröttnade jag, rakt på sak:
Varför spelar det någon roll hur jag har det hemma? Varför bjuder du inte hem mig till dig istället?
Han blev knäpptyst direkt. Sedan hände inget mer den kvällen. Han ursäktade sig, gick hem och lovade att höra av sig nästa vecka.
En hel vecka gick och inte ett pip hördes. På lördag kväll, när folk har tråkigt, skickade han ett sms: “Ska jag komma förbi?” Mitt svar: “Absolut, men då får du hjälpa mig tapetsera om.” Plötsligt kom han på att han hade “jättemycket att göra” och lovade ringa “nästa vecka”.
Alltså, jag misstänker att Håkan är gift och bara letar en extraromans med någon med större lägenhet än hans. Sorry, där kvalar jag inte in. Synd för honom, inte för mig. Det enda vi egentligen hade gemensamt var kaffe och en känsla av att våra bästa år återstår.
Nåväl. Mitt råd till alla svenska kvinnor där ute: Om en man inte lyfter ett finger för dig, varför ska du då lyfta in honom på något sätt alls? Jag kavlar upp ärmarna, tapetserar själv och fortsätter tro att min själsfrände står bakom hörnet förmodligen med köttbullar och en blomma i handen.
