Alla mina vänner har mammor som enkelt kan ta hand om sina barnbarn. För min egen mamma däremot, känns det helt omöjligt att passa sitt barnbarn ens för en kort stund. Hon säger alltid samma sak till mig Det är ditt barn, jag har redan uppfostrat mitt. Min dotter, Freja, är fem år och går på förskolan. För två år sedan, när min föräldraledighet var över, var jag tvungen att börja jobba igen som lågstadielärare. Tyvärr har vi inte så ofta möjlighet att ta ledigt. Då vore det ju toppen att kunna räkna med mamma ibland!
Jag har ju rätt mycket att göra, särskilt på vintern när vi inte har något landställe att åka till. Mamma, däremot, är mest hemma förutom att kolla dag-tv och småprata med sina kompisar i telefon. Inte direkt någon vidare fullbokad kalender. Häromveckan var jag hos ögonläkaren med Freja och det visade sig att hon har synproblem. Jag ringde mamma och berättade att jag behövde hjälp med att ta Freja till kliniken under tio dagar. Vi hämtar henne från förskolan vid ett-tiden och ska vidare till kliniken på morgonen. Allt ligger nära förskolan, mottagningen och mammas lägenhet.
Freja är verkligen enkel hon är snäll, skriker inte, stökar inte ner och äter det man serverar. Mamma vet om det, men verkar ändå ha svårt för henne. En dag behövde jag och min man hjälp samtidigt eftersom vi båda skulle jobba.
Det hade varit så skönt om mamma orkade ställa upp några dagar, men det går tydligen inte alls. Som tur är finns släktingar i närheten som hjälper till ibland när det krisar. Min mormor bor vägg i vägg och hon gör inte heller så mycket annat nuförtiden, så det vore ju rimligt om hon kunde rycka in för oss ibland. Smidigt också, eftersom vi slipper lägga en massa pengar på barnvakt och slipper stressa över det.
Sen min mamma gick i pension har jag dessutom stöttat henne ekonomiskt. Jag för över pengar till henne hela tiden och betalar hennes hyra två gånger i månaden. När vi storhandlar får hon följa med och handla det hon behöver, och till varje högtid köper jag fina och riktigt dyra presenter till henne. Men allt det här tycker mamma bara är självklart. Hon tycker att det är mitt ansvar som dotter att fixa mat och betala hyran åt henne. Jag fattar verkligen inte hur hon ser på saker! Det är som att mitt barn alltid ska vara min ensak och inget hon vill ha att göra med.
Det känns som att mormödrar i Sverige inte alls förväntas hjälpa till ändå gör många det. Vad tycker du, är det okej? Det gör så ont i hjärtat att jag kämpar så mycket för min mamma och ändå känns det som att inget av det uppskattasMen så hände något oväntat. En morgon fick jag ett sms från mormor: Ta hit Freja efter förskolan. Vi bakar bullar. När vi kom satt hon och väntade med förklädet på, håret i en knut. Bulldoften fyllde hela lägenheten. Freja skrattade, mjölet yrde, och när vi gick hem hade hon kinder fulla av smör och ett leende över hela ansiktet.
Efter det började Freja ropa glatt varje gång vi passerade mormors dörr. Det blev en vana bullar ena veckan, pärlarmband nästa. Plötsligt fanns det en värme där, en generation som möttes utan krav eller förpliktelser. Mamma såg det från sitt fönster ibland men fortsatte som tidigare, ointaglig i sin egen värld.
Och även om jag fortfarande undrar varför min mamma aldrig orkar vara den där närvarande mormodern, har jag förstått att familj inte alltid är dem vi hoppas mest på men hjälp och omtanke kan ändå dyka upp, där vi minst anar det. I slutändan tror jag Freja kommer minnas det som betydde mest: att hon hade någon som bakade bullar med henne när hon var liten. Och kanske räcker det, åtminstone för oss.
