Alla mina vänner har mammor som enkelt kan ta hand om sina barnbarn. För min mamma är det däremot “helt omöjligt” att passa sitt barnbarn. Hon upprepar samma sak gång på gång det är ditt barn, jag har redan fostrat mitt. Min dotter heter Linnéa, är fem år gammal och går på förskolan. För två år sedan, efter mammaledigheten, var jag tvungen att börja jobba igen; jag jobbar som lågstadielärare och kan tyvärr inte ta ledigt hur som helst. I sådana situationer hade det varit skönt att ha mamma i närheten.
Jag har faktiskt en hel del fritid, särskilt på vintern, eftersom jag inte har något sommarställe att pyssla med då. Mamma sitter hemma hela dagarna, tittar på Bonde söker fru och ringer sina väninnor. Det verkar inte vara så att hon annars har kalendern fullspäckad, direkt. Förra veckan behövde jag ta Linnéa till ögonläkaren, då vi upptäckte att hon ser lite dåligt. Jag ringde mamma och förklarade att Linnéa skulle gå på behandling på kliniken tio dagar i rad. Vi hämtar henne från förskolan vid ett och hon ska vara på kliniken på morgonen. Allt ligger runt hörnet förskolan, kliniken, mammas lägenhet.
Mitt barn är snäll och ordentlig, det vet mamma. Linnéa är varken gnällig, högljudd eller bygger koja av grannens möbler, och hon äter till och med grönsakerna utan protester. Trots detta verkar min mamma ha svårt för henne. Häromdagen behövde jag verkligen mammas hjälp: både jag och min man skulle jobba samtidigt.
Det hade varit toppen om mamma hade kunnat ställa upp några dagar, men nej. Tur att jag har släktingar nära inpå som kan rycka in. Min mormor bor vägg i vägg och verkar inte ha mycket för sig numera, så det vore ju egentligen logiskt att hon tog hand om Linnéa medan vi är på jobbet. Det skulle bli smidigt, inget extra resande och inga extra utgifter, eftersom hon bor så nära. Det skulle verkligen minska min vardagsstress.
Sedan mamma gick i pension har jag stöttat henne ekonomiskt. Jag för över pengar hela tiden, och betalar hyran för hennes lägenhet i Stockholm två gånger i månaden. När vi storhandlar följer hon jämt med, men betalar glatt själv och får dessutom med sig halva Willys i matkassen. På alla högtider ger jag henne riktigt fina och dyra presenter. Mamma ser allt detta som helt självklart. Hon förutsätter att eftersom jag är hennes dotter ska jag komma med matlådor och betala räkningarna. Men jag begriper inte riktigt det där! Mitt barn är min angelägenhet, tydligen inget någon annan vill ta del av.
Det verkar visst inte finnas någon allmän skyldighet för svenska mormödrar att hjälpa till, men ändå gör många det. Tycker ni det är rätt? Jag blir verkligen ledsen jag försöker så mycket för min mamma och ändå verkar hon inte uppskatta det alls.
