Det sägs att vi bär ansvaret för allt som händer i våra liv, och att vi själva är skyldiga till det som sker oss. De val vi gör en dag, formar det liv vi får.
I mitt liv gjorde jag ett olyckligt val när jag bestämde mig för att binda mitt öde till en man som inte var pålitlig. Under min ungdom var jag så förälskad i Rickard att, trots att jag visste att han var en festprisse, var jag övertygad om att han skulle förändras för min skull. Jag ville både tro och hoppas. Men sanningen är att människor är som de är. Så, även efter att min son Fredrik föddes, förändrade sig inte Rickard.
Varje månad fick jag veta mer om hans ständiga äventyr. Det var grannarna, vänner och till och med mina egna släktingar som berättade. Jag kände mig både förödmjukad och sårad allt på samma gång. Jag stod ut i fem år innan jag till sist gav upp. Vi gick skilda vägar. På den ljusa sidan var Rickard inte snål. Han lät mig behålla lägenheten i Vasastan, i utbyte mot att jag inte ansökte om underhållsstöd. Jag och Fredrik ville ändå inte bo där; vi hyrde ut den och flyttade hem till min mamma. Hon behövde min omsorg. Så blev det vårt liv.
Hyran jag fick använde jag till Fredrik på kläder, skolgång, utflykter och olika aktiviteter. Jag ville ge honom en värdig barndom. Pengarna jag själv tjänade räckte till mat, räkningar och min mammas mediciner. Hon var sängliggande i många år på grund av sjukdom. Jag trodde länge att Fredrik uppskattade allt jag gjorde för honom. Nu är jag 57 år gammal, har diabetes, tar insulin dagligen, och kämpar för att få leva lite längre.
På grund av min sjukdom kan jag inte arbeta längre, och vem skulle anställa mig nu? Någon pension har jag inte heller, eftersom jag haft så många ströjobb och aldrig varit fast anställd någonstans. Oftast arbetade jag svart för att få ihop mer pengar. Kort sagt lever jag idag på inkomsterna från den uthyrda lägenheten.
Min son Fredrik är nu 31 år och har nyligen beslutat att gifta sig. Han sa att han och hans fru vill flytta in i lägenheten. När jag berättade att jag då skulle stå helt utan inkomst, svarade han bara att det var mitt problem. Nu står jag rådvill. Jag har inga besparingar, behöver ständigt medicin, måste äta och betala el och värme. Vad ska jag göra? Hur kan min egen son behandla mig så? Och varför har livet tagit denna vändning?
I eftertankens ljus inser jag att livets val bär vi med oss. Det vi gör för andra är aldrig någon garanti för vad vi får tillbaka. Men det är aldrig försent att ta hand om sig själv och börja om, och ibland måste man hitta styrkan att släppa taget och gå vidare även när det känns som svårast. Livet lär oss att förlåta oss själva och förstå att vi alla har vårt eget ansvar, men också att vi aldrig är ensamma i våra svårigheter.
