Alla som jobbar kan förstå min frustration när ringklockan ekar genom lägenheten på min enda lediga dag.
Innan jag ens hunnit vakna ordentligt, var första tanken som slog mig av någon outgrundlig anledning: VVS-problem. Jag for upp ur sängen och rusade runt för att kontrollera om jag råkat vattenskada någon igen. Men både badrum och kök var torra ingen översvämning som den som drabbade grannarna på bottenvåningen för ett halvår sedan.
Klockan fortsatte att ringa enträget utan uppehåll. Med en suck gick jag ut till dörren, och det första jag såg var flera överfulla resväskor och några figurer skymda bakom dem.
Oj, jag hade aldrig känt igen dig på gatan! sade en äldre kvinna plötsligt och med tveksam vänlighet ett märkligt sorts beröm.
Jag försökte febrilt placera henne i minnet.
Jag studerade hennes sällskap. Kvinnan log brett och räckte fram handen. Bakom dem stack ett manligt ansikte fram tack och lov sa han inget till den redan förvirrande situationen. Kvinnan fortsatte: Ja men låt oss komma in, du behöver inte hålla oss på tröskeln sådär! Ursäkta, vad menar du med komma in?
Jaha, känner du inte igen din morbror? Jag passade dig när du var liten! Och det där (hon pekade mot pojken) är ju din kusin, han ska börja plugga på universitetet här i Stockholm. Han har ingenstans att bo, så vi tänkte han kunde bo hos dig. Vi köper en säng till honom senare, allt löser sig! Vi har tagit med presenter också! Har inte pappa din ringt dig?
Nej… han har inte ringt. Inte det? Jaja, vi klarar oss utan honom! Vänta nu, vad menar ni med att lösa det här? Ska han bo här?
Precis, du tar väl hand om honom du vet hur tufft det är att komma ny till en stor stad! Jag tänker inte ta hand om någon, särskilt inte nu när min fästman ofta är här hos mig. Det finns inte plats här. Vi får ordna det på något vis… Jag vill inte ordna det. Det finns studentkorridorer, jag har själv bott i en. Nej, men det är inget alternativ!
Släktingarna började bli irriterade och försökte baxa in sina väskor över tröskeln, men jag stod emot. Jag insåg att om väskorna väl kommit in i min lägenhet, skulle jag aldrig bli av med dem igen.
Jag bad dem vänta i fem minuter och följde dem sedan till studentbostaden, där min kusin blivit tilldelad ett rum.
Svaret blev anklagelser om själviskhet och brist på solidaritet leendena hade försvunnit, och strax därpå även släktingarna och deras bagage. När de lämnat ringde jag mina föräldrar.
Vad handlar det egentligen om?
Efter att ha hört vad som hänt blev mamma upprörd och beskyllde mig också för att inte vara någon riktig familjemänniska.
