Vi blev förälskade i varandra redan under våra studentår. Vi hade knappt några pengar, inte ens till en brudbukett. Så min fästman plockade ängsblommor till mig. De var fantastiskt vackra. Jag gifte mig gravid. Efter bröllopet flyttade vi hem till min mamma. Hon hjälpte oss medan jag studerade vidare. I början levde jag och min man riktigt bra tillsammans. Vi gick ut, och vi uppfostrade vår son gemensamt. Min man var väldigt engagerad och hjälpte mycket till med barnet. Vi vaknade på nätterna tillsammans och turades om att ta hand om vår son. Min man gjorde allt han kunde för att tjäna pengar.
Han fick jobb på ett lager i Göteborg, där han arbetade i fyra år. Sedan bestämde han sig för att starta en egen liten matbutik. Vår verksamhet växte snabbt. Vi lyckades bygga ett hus utanför Stockholm och köpte en Volvo. Vi unnade oss det vi ville ha. Min man övertalade mig att sluta mitt jobb för att ta hand om hemmet. Jag gick med på det. Vår son tog så småningom examen från Handelshögskolan, och min man anställde honom som företagets ekonom.
Men bara några dagar efter att sonen börjat arbeta, kom han till mig med mycket ledsna nyheter min man hade varit otrogen. Då stod jag inför ett val: skulle jag begära skilsmässa, eller låtsas som ingenting hänt? Jag valde att tiga. Jag hoppades att min man skulle tröttna och att det hela skulle ta slut. Men två månader senare berättade han själv sanningen. Den andra kvinnan väntade hans barn. Min man sa att han inte ville skiljas då vi hade det bra ekonomiskt och tryggt. Han ville bo med henne men fortsätta hjälpa mig ekonomiskt, och lovade att stötta vår son framöver.
Jag känner mig övergiven och rotlös. Än i dag kan jag se för mig vår första dag tillsammans och den där enkla buketten med svenska ängsblommor min man en gång gav mig. Livet blir sällan som man tänkt sig. Men jag har lärt mig att minnas ömheten i början, och att ibland måste man acceptera förändringar, för att kunna hitta inre ro och styrkan att gå vidare.
