Vet du, jag undrar ibland om det bara är jag som har det här problemet. På sistone har jag börjat dela upp all mat helt exakt med min man. Jag ser liksom ingen annan lösning. Om jag inte delar från början så slutar det alltid med att min man äter upp min del också. Och då står jag där, utan mat och hungrig.
Vi har varit gifta i tre år nu, jag och min man. Inga barn ännu det får vänta, vi har tid på oss. Vi har båda jobb och ungefär samma lön. När vi gifte oss tänkte jag inte så mycket på hans små egenheter. Jag menar, han är ju en man som älskar mat, så vadå, låt honom!
Men med tiden insåg jag att det mesta av det vi handlar eller som jag lagar hemma ja, det äter han upp. Jag får bara smaka lite av det vi köpt eller det jag står och lagar i köket. Så har det varit över ett år nu.
Säg att jag lagar ugnsstekt kyckling ja, då får jag knappt någon själv. Jag älskar ändå låren och schnitzlarna, men oftast får han allt gott och jag får nöja mig med en torr bröstbit eller ett par trötta vingar. Likadant med godis och kakor får jag två stycken är det ren tur, men då ser jag till att vi båda får lika. Han har redan slevat i sig all grädden.
I början försökte jag skoja och visa att även jag gillar kyckling och godis, men han bara skrattade åt mina försök:
Du lagar så gott, jag märker knappt att jag ätit upp allt. Bli inte arg. Om du ville ha mer hade du kunnat säga till.
Jag blev inte direkt arg, men det var ju inte så himla kul ändå. Sen kom droppen. På min födelsedag! Jag hade förberett allt kvällen innan gjort flera sallader, stekt vår favoritkyckling så att vi bara skulle behöva värma på maten och mysa tillsammans när jag kom hem från jobbet.
Han slutar tidigare än jag, så jag hade inte ens tänkt tanken att han skulle äta upp hela middagen själv. Men jo, när jag kom hem var alla salladsskålar i princip tomma, kanske låg kvar en sked i varje. Till mig hade han sparat ett lår av kycklingen.
Jag var så himla hungrig, älskling. Jag orkade inte vänta! sa han bara.
Kakorna delade vi ändå rättvist hälften var. Men jag kände hur det kokade inom mig efter det där. Jag fixade inte mer. Hela den där glada känslan var som bortblåst på väg hem från jobbet.
Så jag sa ifrån. Nu är det nog. Jag har varit tålmodig länge nog. Från och med nu delar vi allt i två lika stora delar. Vi handlar och delar allt på mitten. All kyckling delas rättvist, du får hälften, jag får hälften. Godis, kakor, frukt allt likadant. Sen får du äta din halva när du vill, om du vill sleva i dig allt första kvällen så gör du det. Men jag är trött på att vara hungrig och bara få rester. Du frågar mig aldrig ens om du ska spara något till mig! Om vi inte delar allt rättvist nu, då får vi börja handla och laga mat var för sig.
Min man bråkade inte, han tyckte det lät rimligt. Så nu delar vi alltid allt i två lika stora högar, varsin påse med smågodis, varsin del kyckling, varsin liten kaka. Ingen blir sur, ingen blir hungrig. Så var det med det.
