Jag vet inte, kanske är jag den enda med det här dilemmat. På sistone har jag börjat dela all mat exakt lika med min man. Det finns liksom ingen annan utväg. Om jag inte delar upp allt från början, käkar han glatt upp hela min del också. Slutresultatet? Jag står där, tom tallrik och hungrig mage.
Lite bakgrund: Jag och min man har varit gifta i tre år. Barn har vi inte bråttom med, det finns gott om tid kvar till sånt. Vi jobbar båda två och tjänar ungefär lika mycket inga prinsesstårtor där, utan hårt förvärvade svenska kronor. När vi gifte oss tänkte jag inte så mycket på hans udda vana. Jaja, en karl som gillar att äta det är väl inget konstigt med det, tänkte jag! Väl bekomme!
Men efter ett tag började det gå upp för mig att det mesta jag handlade eller lagade hemma ja, det slank mest ner i makens mage. Själv fick jag bara smaka lite grand av det som lagats eller inhandlats. Så där höll vi på i över ett år.
En gång grillade jag kyckling i ugnen vad tror ni hamnade på min tallrik? Just det, inget mer än en pytteliten bit. Och jag gillar verkligen kycklinglår och saftiga schnitzlar. Att bara sitta och gnaga på torra bröstbitar eller vingspetsar är ingen höjdare. Samma sak med godis och bullar om jag hinner nappa åt mig en eller två bitar, då är det liksom tur för både mig och min man. Han har redan slukat de bästa russinen ur kakan.
Till en början försökte jag påpeka för min man att, hallå där, jag gillar också godis och kyckling! Då svarade han bara med ett skratt:
Du lagar så gott, det är omöjligt att hålla sig. Jag visste inte att du ville ha mer, du får säga till!
Jag blev inte direkt förolämpad, men det var ärligt talat inte så kul. Droppen kom på min födelsedag. Jag hade förberett sallader kvällen innan och grillat vår favoritkyckling. Allt för att slippa stå vid spisen på själva dagen och bara kunna värma på maten och duka upp för lite festligt firande tillsammans.
Min man brukar komma hem före mig från jobbet. Aldrig i livet hade jag trott att han skulle käka upp allt. Men där var salladerna nerskrapade okej, det fanns kvar ungefär en matsked av varje. Och kycklingen? Ett stackars lår till mig.
Jag var så vansinnigt hungrig. Kunde inte vänta, sa han med munnen full.
Kakan delade vi i alla fall rättvist: hälften till mig, hälften till honom. Men då hade tålamodet fått nog. Det fina humöret på väg hem från jobbet dog en snabb död.
Vet du vad, älskling? Nu räcker det! Jag har varit så tålmodig så länge, men nu är gränsen nådd. Låt oss göra så här: Vi delar upp alla varor. Exakt hälften av kycklingen till dig, hälften till mig oavsett del. Godiset och kakorna delas så vi får en egen påse var. Äpplen, bananer, vad som helst det ska delas. Du kan glufsa i dig allt ditt på en gång, eller spara det till senare. Men jag vägrar gå hungrig för att du aldrig kan hejda dig. Jag vill slippa äta det lilla smulorna som kastas över till mig. Så, dela lika eller så får var och en köpa sina egna matvaror.
Min man började inte ens argumentera. Han gick snällt med på det hela. Så nu delar vi på precis allt hemma. Varken jag eller han behöver gå hungrig längre och rättvisa ska skipas, även vid matbordet i ett svenskt hem!
