Jag och min familj bor i olika städer över hela Sverige. Vi har inte setts på över tjugo år ja, det är ju nästan ett svenskt rekord i distansföräldraledighet. Mamma och pappa är konstnärer och sjunger i kör; hela deras liv är som en evig turné mellan Landvetter och Kiruna. När jag fyllde fem blev jag inkvarterad hos min mormor, eftersom mamma bestämde sig för att livet blir lättare med ett barn om man kan lämna över ansvaret till släktingarna i Dalarna.
Till en början hälsade mamma och pappa på oss två, ibland till och med tre gånger om året, men det dröjde inte länge innan även dessa besök blev lika sällsynta som Lucia utan glitter. Efter ett tag slutade jag faktiskt att tänka på dem, och sedan dog kontakten ut helt. När jag pluggade till tandläkare i Göteborg gifte jag mig under tredje året lagom till att tentastressen drev mig att säga ja till något beständigt.
Numera driver jag och min man vår egen tandläkarklinik, och vi tjänar så pass bra att vi kan unna oss både falukorv OCH ostbågar till fredagsmyset. För ungefär ett år sedan dök mamma och pappa upp från ingenstans. De började ringa till kliniken extra ironiskt eftersom de inte ens hade mitt mobilnummer, ja, sådant är livet när man är digital flykting i 2020-talet. Vår relation bestod mest av att de klagade på sin tillvaro, och jag satt tålmodigt och lyssnade, svarade artigt att de ju gjort sitt val när de lämnade över mig till mormor.
Ibland skickade de några futtiga kronor till mormor men för det mesta levde hon och jag på hennes pension. Hon påminde mig om detta minst en gång i veckan, och jag förstod, för vi fick snåla och vända på varenda krona innan Coop-kortet dög till mjölk. I skolan gick det utmärkt för mig, men för att kunna ha råd med jeans som inte var ärvda från grannen, jobbade jag som nattassistent på sjukhuset.
Nu, när jag ser tillbaka, anser jag att mitt liv är mitt, och mina föräldrars är deras, och det är lika bra att vi vandrar varsin stig längs E4:an. När mamma och pappa insåg att jag inte skulle stå för deras fika, började de hota med att de skulle ansöka om underhållsbidrag ja, man undrar ju om de lärt sig något av svenska socialtjänsten på vägen. Det var då jag verkligen lade luren på hyllan och lät bli att ringa upp igen. Tidigare hade jag små tvivel och funderade på att hjälpa dem ekonomiskt, men nu vill jag faktiskt inte ens veta av dem.
Vad tycker ni, är jag för hård eller borde jag fundera på att hjälpa dem trots allt?
