Jag har alltid varit målmedveten, vilket jag ser som en riktig tur. När jag fyllde 25 hade jag lyckats köpa min egen lägenhet i Stockholm helt på egen hand.
Ingen hjälp kom från mamma eller pappa, inga släktingarjag kämpade själv för varje krona. När jag sedan träffade mannen som jag blev kär i, berättade jag rätt ut att jag ägde mitt eget boende.
Men jag förklarade också tydligt: jag tänker inte bo i hans lägenhet. Istället skulle vi hyra en gemensam bostad, och jag skulle hyra ut min egen för att kunna spara till en bil.
Han accepterade det utan protester och sa att han snart skulle ordna pengar till hyran så vi kunde flytta ihop. Sex månader senare dök han upp hemma hos mig, med en väska i handen.
Han berättade att han hade förlorat jobbet och var helt utan pengar. Han bad mig att få bo hos mig ett tag. Tur för honom att han åtminstone har föräldrar. Nej, jag lät honom inte flytta in hos mig.
Jag tror att han bara gav ursäkter för att kunna leva på mig, inget mer. Till slut gjorde jag slut med honom.
Den här erfarenheten har lärt mig att stå upp för mig själv och att aldrig kompromissa med det jag jobbat hårt för.
